Så var hon åtta

Tänk att det gått åtta år sedan jag första gången höll det där lilla knyttet i min famn. Höll henne riktigt nära – lyckligare än någonsin tidigare. Med en insikt om att livet från och med det ögonblicket aldrig skulle bli det samma igen. Livet blev helt enkelt så mycket bättre än vad det någonsin varit. Kan inte beskriva mina känslor för den här lilla tösen. Det är som om inga ord räcker till. Bubblande glad och modig som få – det är vår Amanda det.

Med tanke på att vi kom hem drygt en kvart innan de första gästerna anlände kan man väl säga att vi ställde till med kalas utan större krusiduller.  Inget jag rekommenderar för hen med svaga nerver. Till min egen förvåning bjöd jag mot konstens alla regler på både köpekaka och köpekex, men vad gör det eftersom gästerna knappast kom för bakverkens skull.

Som dagen led mot sitt slut viskade fröken att det var den bästa dagen någonsin – precis som det ska vara då man precis fyllt åtta år.

atta

Hur orka träna?

Via Instagram fick jag frågan om inspiration och energi – ifall jag hade några tips på hur man ska tänka eller göra för att komma iväg och träna då motivationen tryter.

För mig handlar träning kort och gott om välmående. Dels ger löpningen mig andrum, men också möjlighet till meditation och eftertanke. Som jag springer kan jag bearbeta sorg, oro och rädsla, men också glädjeämnen så som lycka och välbefinnande. Förutom egentid handlar träningen också om hälsa. Då jag springer händer det något i min kropp som gör att jag återvänder hem lyckligare än då jag gav mig iväg. Det må vara endorfiner som frigörs eller något stresshormon som ger vika – spelar ingen roll hur som. Jag inbillar mig också att jag genom att träna jobbar till mig fler friska pensionärsår.

Träningen handlar också om yttre faktorer – men märk väl att den här punkten ingalunda kommer högt upp på listan över motivationsfaktorer. För mig personligen handlar träningen inte i första hand om att jag ska gå ner i vikt eller bli smalare – däremot handlar det om att jag ska känna mig hemma i min kropp och leva utan att banta. En livslång diet är inget jag längre vill ta till, istället vill jag röra på mig av all hjärtans lust. Jag vill helt enkelt aldrig att mina barn ska uppleva att deras mamma bantar. Däremot vill jag att de ska lär sig att lek och rörelse är bra för kropp och själ.

Tillbaka till motivation och inspiration

Under åren som gått har jag bloggat om inspiration och motivation här, här och här. Ja, jag har till och snackat motivation på radion. Vidare har jag bloggat om olika misstag man bör undvika då man tränar och viktigast av allt har jag också bloggat om raka motsatsen.

En gång är ingen gång – två gånger är en vana

För mig personligen triggas jag av olika lopp. Ett inplanerat maratonlopp får mig att träna långsiktigt och då motivationen tryter väljer jag att springa tillsammans med en kompis. En tia känns som en femma då sällskapet är rätt. Och de gånger jag ställt in ett pass har jag sannerligen inte gett upp, istället har jag gett mig fan i att det inte ska ske igen.

Har aldrig ångrat en träning. Däremot har jag ångrat att jag inte tränat.

Mitt tips till dig som har problem med träningsiver är:
– Var ärlig med dig själv och fundera över varför du tränar. Vad vill du uppnå?
– Fundera över vad som kan trigga dig till att vilja träna.
– Träna tillsammans med en kompis. Det är betydligt svårare att backa ifall du måste ställa in ett möte med en kompis.
– Tänk långsiktigt. Glöm quick-fix. Ett pass idag och ett i övermorgon blir redan två pass i veckan.
– Kom ihåg att träning suger ibland. Det är inte alltid skönt och ja, det gör ont ibland. Och vet du det är samma för alla. Spelar ingen roll om du är amatör eller proffs.

insta

Sedan jag vart gravid med Molly för drygt ett år sedan har min blogg förändrats rätt så rejält.  Tidigare bloggade jag mest om löpning och allt där omkring, medan jag numera oftast skriver om allt det där andra. Löpningen har liksom blivit rutin, medan allt det där andra känns mer eller mindre nytt. Ivern att träna finns hur som helst kvar. Det kallas visst livsstil.

Knäckebröd gjort på surdeg

Bakglädjen håller i sig liksom experimenterandet. Stundvis önskar jag att någon kunde lära mig brödpraktikans alla hemligheter, men lika kul är det ju också att prova sig fram.

Knäckebröd är något samtliga i familjen tuggar i sig vareviga dag – vad är då bättre än hemmagjort rågknäcke?

Smaksatte brödet med flingsalt, fänkål och linfrön. Sjukt gott och barnsligt lätt att göra kan jag lova.

SAMSUNG CSC

Springer, alltså finns jag

Lofsan, känd svensk träningsprofil, lade idag upp en träningsbild på Instagram med texten ”Ju större krav som ställs på min föräldraroll, desto viktigare blir träningen för mig.”

Jag är benägen att hålla med Lofsan i det påståendet. Träningen är för mig lika med andrum, och egentid. Tid då jag inte behöver tänka på någon annan än mig själv – ingen rumpa som behöver torkas, ingen liten en som behöver tröstas, ingen som behöver matas och ingen som behöver ses efter. Kort och gott total avslappning. Själviskt kanske, men likväl förbannat nödvändigt.

insta

Efter att ha lallat runt smått desperat efter sömn i ett par veckors tid har jag äntligen kommit igång igen. I snitt tränar jag tre-fyra pass i veckan. Ibland mer och ibland mindre, helt beroende på hur vi som familj får vardagen att gå ihop.

Träningsprogrammet jag tidigare följde har ingalunda fallit i glömska. Det är bara det att allt eftersom verkligheten kom ikapp mig insåg jag att jag måste prioritera mig själv före ett nytt personbästa på maraton. Jag kan ha många år av löpning framför mig, men bara ett år av spädbarnstid.

I praktiken innebär det att jag springer allt mellan 7-12 km per pass och att varje pass avslutas med ett dopp i havet. Kommande halvmara i september och Vintermarathon i november kommer jag att springa utan krav och tidsmål. Det får rätt och slätt bli feel-good lopp.

Nabby babyvakt

Äger förvisso en gammaldags babyvakt – en sådan där walkie-talkie i baby-modell med ljus och allt, men likväl står den oanvänd på hyllan bredvid ytterdörren. Mojängen är helt enkelt för otymplig och bökig att ha att göra med.

Problemet med de babyvakter jag tidigare ägt är att de suger i sig mer batterier än vad jag orkar släpa hem och att elsladden varit opraktisk då jag varit tvungen att flytta vagnen. Det i sin tur har lett till att jag många gånger struntat i babyvakt, även om det hade varit på sin plats att använda en. Jag kan nämligen berätta att jag nog aldrig känt mig så usel som de gånger då grannen kommit över och uppmärksammat mig om att Molly nog vaknat eftersom hon skrikit ett bra tag. Röd av skam har jag harklande försökt förklara varför jag inte hört det gälla ropet.

Nabby är däremot precis en sådan där pryl som jag kan känna att jag själv velat uppfinna. Smidig och behändig och med en batteritid på uppemot 70 timmar. Det att den också begåvats med ultralåg strålning och lång spännvidd beträffande hörbarhet gör prylen helt oslagbar.

Glöm batterier. Glöm otympliga laddningssladdar.

Du laddar mojängen via USB och kopplar den via Bluetooth till din iPhone eller Android-telefon och du är good to go. Supersmart är bara förnamnet.

SAMSUNG CSC

Nabby-appen laddas ner gratis. Själv köpte jag några tilläggsegenskaper för 0,89 euro vilket gör att min Nabby läser av temperaturen i vagnen och sparar Mollys sömnmönster. Lyssna nu-egenskapen som också hör till tilläggspaketet gör det möjligt för mig att lyssna till Molly även om hon inte skriker.

SAMSUNG CSC

Personligen är jag helt såld. På riktigt. Och prylnörden inom mig jublar. Äntligen kan jag pyssla på med mitt då Molly sover utan att jag stup i kvarten behöver springa omkring och oroa mig för att hon vaknat.

Ett stort plus med Nabby är att den visar hur länge Molly sovit. Halleleleluja – en sak mindre att komma ihåg!

Detta inlägg är i samarbete med Nabby. Mer information hittar du på Nabbys hemsida eller på deras Facebook-sida.

På barnens villkor

Allt för ofta glömmer vi vuxna bort vad som gör ungarna lyckliga. Vi överöser dem med allehanda prylar och teknik med hopp om att de skall vara nöjda på egen hand, då det enda de egentligen behöver är tid. Tid med vuxna. Tid tillsammans med vänner. 

Så fort jag städat undan frukost påminde småsyskonen mig om att jag lovat baka med dem. Sagt och gjort plockade jag fram allehanda ingredienser och därmed var muffinsbaket i full gång.

Medan småsyskonen bakade, baxade storasystrarna ut gerbilerna på grönbete och byggde en imponerande fin hinderbana till de små liven. Och knappt jag hunnit duka av lunchen innan de var i full gång med att ta sig till stranden för att bada för femtioelfte gången den här sommaren.

Jag vågar påstå att de var rätt så nöjda med dagen. Full rulle – på ungarnas villkor. Inga krusiduller. Inget märkvärdigt. Helt vanlig lek. Och tid – tillsammans.

dag1

Visst önskar jag att jag kom iväg på ett långpass. Eller ens på en pytteliten runda. Men, just nu sker det mesta utgående ifrån barnens behov. Det att jag vill springa finns inte med på kartan i dagsläget. Ungarna vill nämligen mycket hellre att jag ska göra baklänges kullerbyttor i vattnet och bevisa att jag visst kan stå på händer med huvudet under ytan från morgon till kväll. Och då klockan väl visar sen kväll och de kryper till kojs finns det heller ingen tid över, eftersom jag är illa tvungen att plocka fram penseln och linoljan för att pyssla om fönstren våra. Med det sagt kan jag ändå avslöja att jag kommer iväg på ungefär tre pass i veckan. Och att jag prickat in ett nytt lopp jag ska delta i. En halvmara i september.

Kvällsutflykt till Pensar Syd

Det kunde ha slutat katastrofalt dåligt då tre landkrabbor till ungar och fyra vuxna i tryckande hetta skulle trängas en halv dag i en båt, med siktet inställt på middag på en ö långt ut i skärgården. Hör och häpnad slutade kvällen över förväntan samtidigt som solen tackade för sig. Molly fixade resan galant och sov både genom spontana hopp i böljan blå från aktern på båten, liksom fantastiskt god middag i skuggan av alarna uppe på terassen. Tänk om man varit begåvad med den förmågan själv också.

Vi hann som hastigast strosa omkring på Pensar Syd medan vi väntade på att middagen skulle dukas fram och visst måste jag erkänna att båtlivet lockar mig även om jag aldrig riktigt provat på det i verkligheten. Stugliv har alltid varit vår grej, men visst förstår jag friheten i att kunna kasta loss och släppa taget om allt jobb.

penasarsyyyd