Fjällmaraton Bydalsfjällen 50K

Som jag skrollade bland gamla bilder på telefonen, insåg jag att jag helt glömt bort att blogga om fjälloppet vi sprang hösten 2016.

Det här var vårt andra gemensamma fjällmaraton, och jämför jag fjällmaran med Vaarojen maraton i Koli, som vi sprang året innan, finns det inte många likheter förutom just ordet maraton. Vinnaren i Koli kom år 2016 i mål på tiden 3:56. I Bydalen kom vinnaren i mål på tiden 5:18.

Fjällmaraton

Fjällmaraton i Bydalsfjällen 50km sägs vara bland det tuffaste loppet i Sverige. För vår del var det ett upplevelselopp som inte kan jämföras med något annat.

Vi gick nästan lika mycket som vi sprang. Vi stannade och åt vid vareviga station som fanns med 10 km:s mellanrum, och vi pratade med medlöpare och njöt av omgivningen i största allmänhet. För vår del handlade det inte om att komma i mål på en viss tid. För oss handlade det om att överhuvudtaget komma i mål. Och så att njuta av fjällvärlden så mycket vi bara kunde medan vi sprang.

Servicen var av toppklass. Vid stationerna bjöds det på vatten, sportdryck, smågodis, choklad, chips, bröd, bullar, banan och italiensk soppa. Och vid 40km fanns det hemlagade chokladbollar som smakade gudomligt gott. Då Mathias 10 km innan mål blivit rejält trött och frusen, fixade de så att han fick varm buljong, varefter han kvicknade till och kunde fortsätta. Som hallon på moset bjöds vi på grillmat och massage så fort vi passerat mållinjen.

Vi var väl medvetna om att vi var tvugna att fördela våra krafter för att orka fram till mål. Alla branta sträckor gick/klättrade vi. Sprang gjorde vi på flackare etapper.

Uppe på första fjället och humöret var på topp.

Utrustning

Det var inte helt lätt att välja utrustning inför ett lopp som detta. Underlaget, liksom väder, varierar beroende på om man befinner sig nere i en dal eller uppe på en fjälltopp. Uppe på fjället kunde det vara kallt, blåsigt och torrt, medan det nere i dalgången kunde vara vått, lerigt och varmt. Eftersom vi räknade med att vårt lopp skulle ta uppemot 10h visste vi också att vi skulle bli kalla p.g.a. trötthet mot slutet.

Skor: Beträffande skor valde länge mellan mina terrängskor från Merrell, mina Inov-8 traildojjor och så mina Icebug anima BUGrip.  Eftersom det regnat en hel del innan loppet bestämde jag mig för dobbar för att minimera risken för att halka.

Strumpor: Långa strumpor är ett måste då jag springer i terräng. Vill inte stanna var och varannan minut för att plocka bort smågrus eller stickor som åkt in i strumpskaftet.

Väska: Min Salomon 10+3l väska med väst fungerade väl med den mängd obligatorisk utrustning som jag var tvungen att bära med mig. Jag hade en vätskepåse som rymde 2l vatten som jag boostade med elektrolyter.

Kläder: Jag önskar jag hade varit klädd i korta tights/shorts istället för kompressionstights, och kortärmat istället för långärmat. Nere i dalarna var det rejält svettigt. Inför nästa lopp (24h i Hemavan) kommer jag skaffa mig en t-shirt i merinoull och lösa långa ärmar i samma material. Kläderna är verkligen a och o då det kommer till lopp av den här kalibern. Inget får skava och allt ska sitta på plats.

Uppe på det andra fjället precis innan vi ska påbörja nedförslöpning mot 20km:s servicestationen. Väl framme åt vi minestrone soppa och foccacia bröd innan det var dags att ta sig över älven och börja klättra upp för nästa fjäll.

Snart halvvägs

Vi har precis passerat Dammån. Det är rätt så tät vegetation, smala stigar och mycket knott i luften.

Efter att vi kommit upp till Dromen sprang vi runt fjälltoppen innan rutten fortsatt mot den berömda Dromskåran, en 800 meter lång isälvskanjon.

Då vi väl tagit oss upp för Dromskåran var vi tvungna att stanna upp en stund, andas och njuta av vyerna. Det bästa med ett lopp som det här är att man verkligen har tid att prata och umgås.

Fick enorm lust att återvända till fjällen sommartid med barnen för att fjällvandra och bada i de iskalla sjöarna.

Vid registrering fick man varsin kåsa att dricka ur. Aldrig tidigare har vatten smakat så gott, rent och friskt.

Ställvis var det mycket lätt att springa. Uppe på fjället var det också betydligt svalare och därför behagligare att springa.

Glada miner – endast 3 km kvar till målgång. Underlaget nedför var tekniskt utmanande i och med att det fanns mycket lösa småstenar. Eftersom det fanns risk att stiga snett var man tvungen att bromsa nedför som i sin tur var påfrestande för framlåren.

Fjärde och sista gången nedför fjälltoppen. Till vänster i bild syns tävlingscentret.

Sista km innan målgång var extremt krävande eftersom kroppen var rejält utmattad.

Resa hit: Vi valde flyga Åbo-Stockholm-Östersund, en flygresa som för övrigt gick väldigt smidigt och tog oss ca. 3h. Vid Östersunds flygplats hyrde vi bil och passade på att köra in till Östersunds centrum för att äta lunch och handla mat, innan vi fortsatte västerut mot Bydalen.

Boende: Vi valde att inte inkvartera oss i stugorna kring tävlingscentret, eftersom vi i så fall varit tvungna att dela stuga med andra. Istället valde vi att bo i en rymlig och nybyggd lägenhet (Månen) med egen bastu och fullt utrustat kök 2 km bort från målgång. Eftersom vi endast reste med handbagage valde vi att också boka linnepaket. Fördel med lägenheten var att den endast låg ca. 200m från start. Efter att vi kommit i mål ringde vi receptionen vid Bydalshotellet, som plockade upp oss och tog oss tillbaka till lägenheten. V var mycket nöjda med detta arrangemang.

Mer information om loppet finns här.

Lager på lager 

I år är det den sjunde vintern i rad jag springer – oberoende väder. Det jag lärt mig under årens lopp är att kläderna är livsviktiga. De kan hjälpa en klara av ett tufft löppass där man känner sig extra stark, eller så kan de få en känna sig riktigt pissdålig. Finns nog inget värre än svidande kall rumpa i ett par alldeles för tunna tights, 5 km bort från stugvärmen.

Oberoende om det är vår, sommar, höst eller vinter, bär jag alltid plagg i funktionsmaterial eller merinoull närmast kroppen då jag springer. Bomull och träning rimmar illa och orsakar i värsta fall skavsår. Inget jag vill ha, tack.


Då gradstocken visar minus väljer jag att klä mig i underställ och ullstrumpor. Bästa understället är i mjuk merinoull, ett material som andas och som inte känns kallt och vått mot kroppen då man svettas lite extra. Ovanpå väljer jag med fördel en tunn jacka och tunna byxor i funktionsmaterial. Helst något vattenavvisande och något vindtäta.

Huvud, axlar, knä och tår

Halsen och huvudet skyddar jag genom att ha på mig en tunn buff och mössa i merinoull, allt annat material går bort. Händerna är min akilleshäl och i skrivande stund är jag i jakt efter de perfekta löphandskarna. Jag fryser ofta över handryggen, likväl vill jag att handskarna skall vara relativt lätta och följsamma och att de ska andas väl. Finns knappast något värre än iskalla, men likväl svettfuktiga hanskar att nästla in sina istappar till fingrar i. Har en så tydlig bild om hur de perfekta handskarna borde se ut och är förundrad över varför ingen tillverkare ännu fixat det.

Tårna då?

Mina fossingar trivs bäst i ull. Helst strumpor med lagom elastisitet – som sitter utan att klämma åt för mycket. Än en gång – bomullsstrumpor hör inte hemma i träningsskon. Aldrig någonsin.

Dubbskor eller inte? 

Även om jag älskar Nike free över allt annat, får de snällt ge plats åt rejälare skodon så fort löven börjat falla. Just nu växlar jag mellan ett par Merrell och ett par Inova. Sulan är rejälare och garanterar mig bättre fäste då jag springer i terräng och över våta löv samtidigt som skons överdel skyddar mig från värsta vätan. Det må hända att det är en känsla som saknar egentlig substans, men en stabilare sko känns bättre på foten så underlaget är ostabilt.

Om det är halt och is ute på vägarna väljer jag alltid dubbskor. Själv är jag barnsligt förtjust i Icebugs anima, men jag har även hört gott om Inovas dubbskor. Med dubbskor på fötterna vågar jag springa i hundra nedför alla backar utan att behöva trippa och akta mig för att halka.

Runstreak day 30

Idag har jag sprungit varje dag, 30 dagar i följd. Även om jag själv medvetet valt att springa, har det hänt att jag ifrågasatt hela konceptet. Det är heller inte alls så enkelt och lätt som jag trodde i början. Vissa dagar har det känts rent ut sagt för jävligt, då jag tvingat mig själv ut i snålblåst och piskande isregn. För att inte tala om de dagar då jag haft resdagar, och därför varit tvungen att stiga upp extra tidigt för att hinna med en löptur innan jobbet. 

Kilometermässigt har jag snittat på cirkus 40km i veckan. Bråda dagar har jag nöjt mig med ett snabbt 3km:s pass, men lika ofta har jag försökt få in en 6-7km:s löptur i schema, och under helgerna har jag kunnat smälla till med 10km eller mer. Ser man till kilometrar/vecka har streakandet inte inneburit någon kilometerökning/-minskning. Däremot har jag fått in en hel massa muskelvård som jag tidigare negligerat – svettig, färdigt ombytt och med lite några extra minuter i bakfickan är det lätt hänt att jag utför lite extra övningar jag i vanliga fall skulle strunta i. 

Summa summarum är jag i skrivande stund osäker på hur länge jag kommer fortsätta med streakandet, men tanken om att jag kunde klara av ett 24h:s lopp genom att springa kort, men varje dag, är kittlande. Troligtvis så kittlande att jag kommer fortsätta streaka lite till. 

Hur överlever man slasket?

Vintern kom. Och så lämnade den oss igen. Kvar blev mörkret. Vätan. Kylan. Slasket. Ja, allt det ohärliga som gör att vi helst av allt kryper upp i soffan och drar pläden högt upp över hakan. 

För att inte deppa ihop totalt är det här perioden då det gäller att planera, lägga upp konkreta mål och hålla fast vid schemat. No matter what. Om det så är frågan om en powerwalk, ett löppass eller ett styrkepass utomhus, är det nu det gäller. Pannben. Jävlar anamma. Balls. Ja, ni fattar. 


I praktiken

Konkret gäller det att göra det lätt för sig att komma ut, och svårt för sig att låta bli. 

Lägg fram träningskläder, inklusive reflexväst, mössa och handskar, på ett ställe du inte kan blunda för då du går förbi. Skaffa dig en träningskompis (helst flera) och bestäm en dag i veckan då ni tränar tillsammans. Skicka ut meddelande om träning åt flera kompisar och fråga ifall de hänger med (det är alltid någon som hänger med). Skriv in träningstiden i din kalender. Meddela gärna andra om planerad träning och skryt om utförd träning på sociala medier. Klappa dig själv på axeln en extra gång. 

Följande dag upprepar du det du gjort dagen innan. Lätt, inte sant? 

Familjeporträtt

Jag tror de allra flesta har bilder på familj och vänner hemma hos sig. Hos oss finns totalt fem foton. Nere i nedre våningen finns ett foto på min mamma då hon var cirkus fem år och två bröllopsfoton på mig och Mathias. En våning upp finns det ett foto på min avlidna pappa och en ul bild. Då barnen frågar vem det är på ul bilden svarar jag oftast det barns namn som frågar.

För att råda bot på den uppenbara bristen familjebilder bad vi Frank ta bilder på oss. Jag är sjukt nöjd med resultatet – nedan finns ett litet urplock. Speciellt nöjd är jag med bilderna han tagit utan att vi vetat om det – då ena gnider sig i ögonen och andra helst av allt vill springa iväg. Det är vi i ett nötskal.

_fvl9788_fvl9793_fvl9792_fvl9796_fvl9824

%d bloggare gillar detta: