Fredagen i ett nötskal

30/9 2011
Jag var nervös då jag gick mot sjukhuset idag. Nervös för själva undersökningen eftersom det brukar göra mer ont än då man föder barn 🙂 Men också nervös för vad de skulle säga då jag berättar för dem att jag slutat äta alla mediciner,
Det blev en lång dag på Jorv efter att vi först letat i ca 10minuter efter en parkeringsplats och jag hade varit riktigt irriterad om inte jag fått så goda nyheter. Magen mår relativt bra och jag känner mig positiv. Läkaren och sköterskorna var fantastiska. Undersökningen var så bra som den nu kan vara!

Efter att vi kommit hem från Jorv så cyklade vi iväg till dagis för att hämta barnen.  Det är skönt att märka att barnen anpassat sig fort i gruppen och att de fått vänner och trivs. Tanterna där är helt enkelt bäst!
Amanda tyckte att vi skulle köpa glass så vi cyklade till Alepa. Det där med att bara äta en glass kan ändå vara svårt för Viktor eftersom min glass alltid verkar smaka bättre.
Kvällen avslutades med träning och bastukväll på Sonera stadion. Jag åkte hem direkt efter träningen eftersom jag inte riktigt kände mig i toppform. Då vi kom hem stack jag iväg ut på 9 km länk vilket visade sig vara en usel idé. Började må riktigt illa men sprang ändå en ok löpning – ca 5:05min/km.

En boll kom precis flygande mot fönstret

30/9 2011

Barnen är i säng, så nu är det torka, plocka, vika och tvätta som gäller.
Är nervös inför morgondagens kolonoskopi undersökning. Jag vet hur djävulskt ont det kommer att göra då kameran ska leta sig upp till tunntarmen. Men samtidigt ser jag med spänning fram emot resultatet. Mår bättre än någonsin tidigare efter diagnosen i september 2007. Jag är övertygad om att jag kommer att besegra sjukdomen och att jag snart kan säga att jag är frisk. Det gäller att vara fokuserad, tänka positvt och hålla humöret uppe. Nu ska jag fortsätta dricka äckel-drycken som får min mage att vända sig ut och in. Endast ½ liter kvar!

Välkommen till bloggen

Blogga eller inte blogga?

Hade bestämt mig för att aldrig börja blogga. Men så heter det ju också att man aldrig ska säga aldrig.
Då jag var 18år och blev intervjuad i Pargas Kungörelse sa jag att jag aldrig skulle bo i Pargas.
Då vi bodde i Åbo för ca. 10 år sedan sa jag att jag aldrig skulle flytta till Tammerfors.
Då vi flyttade från Vanda år 2005 sa jag att jag aldrig mer vill bo i Huvudstadsregionen.
Nu sitter jag här i Esbo, efter flytt från Tammerfors, med visionen om att någon gång i framtiden bo i Pargas.
Livet är så här ibland. Man ska aldrig säga aldrig!

Ganska fort efter att jag börjat blogga inser jag hur ofantligt kul det är. Under en kort tid har jag funnit nya bekantskaper och mitt intresse för löpning har stigit till en helt ny dimension. Inom kort kommer jag och två andra bloggande löpar-kvinnor starta upp löparklubben Running Finland. Och hur coolt är inte det? Det hade aldrig skett om jag inte börjat blogga!