Familjeporträtt

Jag tror de allra flesta har bilder på familj och vänner hemma hos sig. Hos oss finns totalt fem foton. Nere i nedre våningen finns ett foto på min mamma då hon var cirkus fem år och två bröllopsfoton på mig och Mathias. En våning upp finns det ett foto på min avlidna pappa och en ul bild. Då barnen frågar vem det är på ul bilden svarar jag oftast det barns namn som frågar.

För att råda bot på den uppenbara bristen familjebilder bad vi Frank ta bilder på oss. Jag är sjukt nöjd med resultatet – nedan finns ett litet urplock. Speciellt nöjd är jag med bilderna han tagit utan att vi vetat om det – då ena gnider sig i ögonen och andra helst av allt vill springa iväg. Det är vi i ett nötskal.

_fvl9788_fvl9793_fvl9792_fvl9796_fvl9824

En vecka av runstreak bakom

Det här med att springa varje dag har varit betydligt lättare än vad jag tänkte mig. Kort och gott handlar det om planering, planering och mer planering.

Än så länge springer jag enligt delmål. Delmål nummer ett var att jag skulle springa varje dag under en veckas tid. Delmål två blir varje dag i 30 dagar, Delmål tre handlar om att jag ska springa varje dag fram till nyår. Klarar jag det planerar jag fortsätta varje dag fram till 24H i Hemavan som går av stapeln i juli 2017. Min plan är att jag ska klara av att avverka minst 75km i fjällen utan desto mer fjäll-/ultraträning. I början av augusti ska jag försöka komma ihåg att bläddra tillbaka till dagens inlägg och utvärdera om det var smart eller inte.

Under de gångna sju dagarna har jag ingalunda ökat i kilometer/vecka. Den gångna veckan landade på 35km. Någon dag landade jag på 2 km och någon dag på strax över 11 km. Min plan är att jag till en början skall vänja kroppen vid att varje dag vara igång – inte att göra kilometerrekord vecka efter vecka. Tanken är också att jag med fördel skall springa 20-40 min pass per dag, och välkomna långpass och kvalitetspass först efter nyår.

Från kilometerjagare till träningspassnjutare och tillbaka till kilometersamlare

Under flera års tid har jag haft 10km som en sorts magisk gräns för vad som jag tycker är tillräckligt långt för att räknas som bra träning. Efter bara 7 dagars runstreakande har min inställning ändrats totalt. Numera är 2km också bra träning. Det är en andningspaus, frisk luft, tystnad, umgänge och en hel massa energi. Framförallt ser jag att 2km är en del av den stora helheten – nämligen veckoträningen, månadsträningen och årsträningen. Två kilometer i veckan under ett års tid blir över 100 km i året. Kom inte och säg att inte två kilometer räknas.

Runstreak

Som många andra gånger vaknar jag rätt sent till liv då det kommer till trender. Ungefär samtidigt som hypen gått över får jag upp ögonen, och då slänger jag mig in i leken utan att desto mer fundera på vad det egentligen kommer innebära. 

Under en herrans massa år har jag vant med mig vid att 10km är ett standardpass. Allt under 10km känns mer eller mindre som en miss i protokollet, medan 16km och mer innebär ett plus i kanten. Men 10km – ja det är mellanmjölk, vardag, +-0. Något jag kan känna mig okej med. Samtidigt känner jag småpanik de dagar jag inte får ihop det. Igår, efter att jag googlat ”vad är runstreak” och klickat in på paceonearth, märkte jag att det var ett koncept som passade mig som handen i handsken. Tanken om att jag skulle kunna uppnå goda resultat, trots få kilometer per gång känns hisnande.

Idag påbörjade jag alltså projektet Runstreak. Under kommande dagar, veckor och hoppeligen månader kommer jag springa vareviga dag. Reglerna säger att man bör springa minst 1,6km varje dag. Lätt som en plätt tänker jag. Paceonearth skriver att hon klarar av att springa långa ultralopp med endast 20min träning om dagen. Med tanke på att jag anmält mig till ett 24h:s lopp som kommer gå av stapeln juli 2017 är det här bästa nyheten ever.

Började min runstreak redan idag. Två och en halv futtiga kilometer. För någon dag sedan hade jag aldrig ens bemödat mig klä mig i löparkläder för så lite träning, men jag bestämde mig för att ändra tankesätt på en gång. Och redan imorgon kommer jag springa iväg på ett kort morgonpass i gryningen eftersom kvällen kommer tillbringas på gala. Har jag bestämt mig för runstreak så har jag.

Någon annan som runstreakar?

 

Flashback

Fem år senare funderar jag åter igen på bloggens varande och icke varande

Med darrande händer och klump i halsen skrev jag mitt första blogginlägg i oktober 2011. Fem år senare, efter månader av blogguppehåll, darrar pennan åter igen. Snacka om flaschback.

Till en början kändes det skönt med blogguppehåll. Livet fortsatte precis som förr – det enda som fattades var själva dokumentationen. Nu i efterhand kan jag känna att jag saknar just det – skrivandet, bilderna och minnena.  Även om det i stunden kan kännas angenämt att slippa ta foton på maträtter som ska ätas och stigar som ska nötas, känns det tomt utan alltsammans. Lika bra att återuppta intresset alltså.

 

Snacka om pissvingleri – från mammaspring till skärgårdsidyll och så tillbaka till mammaspring igen

Även om mammaspring känns lite väl moderligt, så är det ett välfungerande namn –lätt att komma ihåg och lätt att förstå.

Eller som en vän till mig någon dag tillbaka:

Mammaspring passar dig. Du är mammaspring. Du ångar på och hinner med det mesta. Det namnet beskriver så bra vad hela bloggen handlar om.

_fvl9940

Med en ny header och ny bloggdesign, har jag bestämt mig för att åter igen börja blogga. Fokus kommer ligga på löpningen och kommande mål, med lagom mängd helt vardagliga funderingar. Vardag helt enkelt.

Fotot på nya headern är taget av duktiga Frank. Samtidigt som han tog bilder på famijen passade vi på att ta bilder till bloggen. Jag är skitnöjd med resultatet. Vad säger ni?

 

 

Flyttat utomhus

Med några få minusgrader och strålande solsken är det näst intill kriminellt att inte hålla till utomhus. Med några få pitstop med diverse kalas och middagar inblandat, har vi så gott som bott ute bland snödrivorna. Har vi inte åkt kälke eller spark så har vi skidat. Och har vi inte skidat så har vi åkt skridskor.

Det är dagar som det här som jag lever länge på. Får jag uppleva en sådan här dag på hemmamark, har jag ingen som helst längtan till fjäll eller alper. Det enda som behövs är värmande sol, medgörliga barn och en välfylld matsäck. För tro mig – halvvägs då magen är tom trynar orken och likaså tålamodet. Både för stora och små.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Till och med älgen hade vågat sig ut på isen.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Väskan som jag fick i julklapp fick åka ut på premiärtur.

SAMSUNG CSC

Ställvis steg det upp ett tätt dis.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Varm saft värmer precis lagom.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Molly låg och sov i Manducan medan vi andra stakade på.

SAMSUNG CSC

Det blev en hel hög med oredigerade bilder. Tiden räcker helt enkelt inte till att köra med finlir. Om någon timme slår klockan måndag och jag önskar inget hellre än att det vart veckoslut och solsken igen.