Vuokatti Trail Challenge 100K

Fyrtiofyra dagar har gått sedan jag stapplade i mål på mitt första 100 kilometers lopp. Jag skriver stapplade, för det var precis vad jag gjorde. Såhär efteråt är det lätt att konstatera att jag aldrig någonsin borde startat. Likväl är jag glad över att jag gjorde det.

Min mage är min akilleshäl

Planen var att jag skulle springa Hemavan 24h i slutet av juli. Tyvärr aktiverades min UC och jag var tvungen att inta stora mängder kortison. Istället för att deppa ihop totalt, valde jag att leta efter en ny utmaning. Vuokatti Trail Challenge visade sig gå av stapeln i september, vilket jag tidsmässigt (i medicindimman) tyckte var tillräckligt långt borta för att jag skulle vara helt återställd då det var dags att ställa sig på startsträcket. Det jag glömde bort, var all icke-träning två månader innan loppet.

Mer trail än såhär kan det inte bli

Jag valde att bo på Sokos Hotel Vuokatti som låg ca. 500 meter från start och målgång. Efter att ha plockat upp nummerlappen och tagit reda på varifrån bussen avgick följande morgon, packade jag min raceväska och ställde i ordning utrustningen.

vuokatti

Väckarklockan ringde 03:45. Med dryga fyra timmar sömn i bagaget kände jag mig ändå förvånansvärt pigg.  Ute i lobbyn stötte jag på ett gäng medlöpare, varav en var fjolårets vinnare. De två andra, var precis som jag rookies då det kom till 100 kilometers lopp. För stunden kändes det skönt att veta att jag inte var ensam om att prova mina gränser.

Stämningen i bussen som tog oss till starten var avslappnad och positiv. GPS sändare delades ut och de flesta slumrade en stund medan chauffören körde allt längre in i skogen. Dimman låg tät över hyggena och i soluppgången var miljön magisk. Väl framme vid Hiidenportti nationalpark gjorde de flesta ett sista check av utrustning innan vi gick vidare mot starten vid Palolampi.

Någon trängsel var det aldrig. De som höll ett snabbare tempo drog ifrån på en gång och in alles var vi endast ett trettiotal som gav oss ut på den 100 km långa rutten, från nationalparken tillbaka till Vuokatti tävlingscenter. Efter bara några hundra meter kom vi in i skogen och trailloppet kunde börja på riktigt.

Egentligen hade jag velat plocka fram mobilen direkt för att ta bilder, men lät mig hållas. Området vid Hiidenportti var fantastiskt vackert – djupa gap mellan höga klippor och en rutt som löpte utmed kanten.

Efter 10km var det dags att låta benen jobba rejält. Senaste veckans regn hade gjort kärr områdena om möjligt än mer blöta än vanligt. Jag insåg på en gång att det kommande dygnet skulle bli både vått, kallt och framförallt djupt. För att spara på krafterna och inte samla på mig mjölksyra så tidigt in i loppet var jag tvungen att stundvis gå. Gångvägarna i trä var likaså snorhala och gjorde att man var tvungen att lägga fokus på balansen för att inte trilla omkull. På grund av hyggen och tät vegetation var det svårt att ta sig fram. Framlåren värkte och ett par gånger snubblade jag på rötter och trillade omkull. Vätskekontrollen vid Murtovaara kom precis lagom. Efter att ha fyllt på vattenbehållaren var det dags att dra vidare. För en medlöpare blev utmaningen betydligt tuffare då hans vätskeblåsa råkade gå sönder vid påfyllningen.

Efter sprungna 20 km väntade hard core terränglöpning då egentlig stig saknades. Jag har problem med att se de blå banden som använts för att markera rutten. Ett par gånger springer jag förbi. Löpfältet spider på sig och jag saknar sällskap. Mer trail än så här kan det inte bli. Sträckan fram till 60 km är en enda stor skog. Lummigt, stundvis svårsprunget och blött. Jag funderade en hel del på mina fötter – hur de skulle se ut då jag kom i mål. Eftersom fötterna inte värkte, bestämde jag mig för att inte byta skor vid 60 km där min dropbag väntade. Sprang med Inov-8 X-talon 212 och det skovalet var jag nöjd med.

img_9166-1

Fram till 60 km serverades vatten, sportdryck, saltgurka och russin, och vid 60 km serverades även köttsoppa och chips. Jag hade packat nötter, choklad, äppelbakelse och lakrits i min dropbag, men inget av dessa ville jag ha. Nöjde mig istället med buljongen och tryckte i mig så mycket chips jag förmådde mig innan det var dags att dra vidare.

13 stigningar, mörker och ösregn

Under följande 10 km fram till 70 km:s vätskestationen hade jag sällskap av en man. Vi pratade inte många ord med varandra, men likväl var sällskapet välkommet. Vid Lappavaara och Iso-Kulju fick man efter stigningarna njuta av häftiga vyer. Tyvärr fortsatte jag sista 30 km av färden ensam.

Med 70 km i benen förde jag en evig kamp med mig själv. Blodsockrets dippar och toppar kändes rejält. Då jag precis fyllt på med energi var humöret på topp och jag kände mig stark. Så fort blodsockret sjönk kom de mörka tankarna. Sista 10 km var en enda lång möda. Då klockan passerade 21 och mörkret kröp över en samtidigt som stora regndroppar började falla kändes situationen näst intill omöjligt. Illamåendet var ständigt närvarande och jag kunde inte längre få i mig vare sig vätska eller gel. Följande vätskestation jag kom fram till gapade tom på folk och borden var tomma. Ett par gånger kommer jag till en typ av T-korsning där stigen går till vänster och höger. Till vänster finns en skylt där det står lätt och till höger en skylt där det står svår. Jag lockas av tanken att välja den vänstra stigen, men bandet till höger visar att det är den stigen jag måste välja ifall jag vill komma i mål och få ett resultat. Det tar emot. För jag vet att svår stig innebär ännu en grym stigning. Jag rör mig ca. 3 km framåt i timmen. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner och gråta. Samtidigt vet jag att det inte tjänar. Det tar mig inte i mål. Fortsätter. En fot framför den andra. Svajar. Är glad över att jag har stavarna till hjälp. Målet känns långt borta. Så också den extra 1,7km som lagts till på 100 km.

Målgången var ett antiklimax

Kommer  i mål. Vilken jävla antiklimax. Gråter. Mår illa. Tre personer i hallen: min mamma, en trött funktionär vid en dator som inte ens tittar upp och så en kvinna som kommer emot mig och välkomnar mig i mål. Min mamma ropar hejarop och stöttar mig sådär som bara mammor kan. Annars ekar hallen tom. Frågar om det finns första hjälp att få. Berättar åt kvinnan att jag inte kunnat dricka på de senaste tre timmarna och att jag mår illa. Hon ringer efter en ambulans. Jag lägger mig ner och andas.

img_0111-1

Ambulanspersonalen tar en hjärtfilm, kollar mitt blodtryck och kollar mitt blodsocker. Mitt blodtryck var lågt och pulsen hög. De hade problem sätta dropp. Så småningom tryckte han in saltlösning i mig och jag kände hur illamåendet gav vika. Reste mig, klädde mig i torra kläder och var tacksam över att min mamma tagit bilen till målet. Femhundra meter hade varit alldeles för långt att gå.

Någon timme efter att jag somnat i hotellsängen vaknar jag på grund av akut illamående. Det känns ungefär som om jag hällt i mig en flaska vodka. Hela rummet snurrar. Tar mig till toaletten och illamåendet sköljer över mig. Vaknar av att min mamma står och drar mig i benet och skriker gällt. Jag hade visst tuppat av.

Jagar upplevelsen

Det bästa (och värsta) med loppet var ensamheten. Kommer aldrig glömma stunden uppe på Kokkosärkä ås, en kilometerlång stig uppe på en sandås, i strålande solsken med långa skuggor av vad som kändes som hundra meter höga tallar. Hade jag varit religiös hade jag sagt att det var ett halleluja moment. Närmare runners high har jag aldrig varit. Upplevelsen är svår att beskriva – den var magisk. Jag saknade ändå sällskap. Någon att dela upplevelsen med. Någon som förstod. Någon som kämpade vid min sida.

Minnena från kilometrarna mellan 70 km fram till 101,7 km är luddiga. Hade alldeles för lite kilometer och alldeles för mycket motgångar med hälsan för att egentligen springa det här ultrat. Ångrar ändå ingenting. Men nästa gång kommer jag vara förberedd och mer tränad.

Tack mamma för all support. Utan dig hade jag inte kommit hem.

Lager på lager 

I år är det den sjunde vintern i rad jag springer – oberoende väder. Det jag lärt mig under årens lopp är att kläderna är livsviktiga. De kan hjälpa en klara av ett tufft löppass där man känner sig extra stark, eller så kan de få en känna sig riktigt pissdålig. Finns nog inget värre än svidande kall rumpa i ett par alldeles för tunna tights, 5 km bort från stugvärmen.

Oberoende om det är vår, sommar, höst eller vinter, bär jag alltid plagg i funktionsmaterial eller merinoull närmast kroppen då jag springer. Bomull och träning rimmar illa och orsakar i värsta fall skavsår. Inget jag vill ha, tack.


Då gradstocken visar minus väljer jag att klä mig i underställ och ullstrumpor. Bästa understället är i mjuk merinoull, ett material som andas och som inte känns kallt och vått mot kroppen då man svettas lite extra. Ovanpå väljer jag med fördel en tunn jacka och tunna byxor i funktionsmaterial. Helst något vattenavvisande och något vindtäta.

Huvud, axlar, knä och tår

Halsen och huvudet skyddar jag genom att ha på mig en tunn buff och mössa i merinoull, allt annat material går bort. Händerna är min akilleshäl och i skrivande stund är jag i jakt efter de perfekta löphandskarna. Jag fryser ofta över handryggen, likväl vill jag att handskarna skall vara relativt lätta och följsamma och att de ska andas väl. Finns knappast något värre än iskalla, men likväl svettfuktiga hanskar att nästla in sina istappar till fingrar i. Har en så tydlig bild om hur de perfekta handskarna borde se ut och är förundrad över varför ingen tillverkare ännu fixat det.

Tårna då?

Mina fossingar trivs bäst i ull. Helst strumpor med lagom elastisitet – som sitter utan att klämma åt för mycket. Än en gång – bomullsstrumpor hör inte hemma i träningsskon. Aldrig någonsin.

Dubbskor eller inte? 

Även om jag älskar Nike free över allt annat, får de snällt ge plats åt rejälare skodon så fort löven börjat falla. Just nu växlar jag mellan ett par Merrell och ett par Inova. Sulan är rejälare och garanterar mig bättre fäste då jag springer i terräng och över våta löv samtidigt som skons överdel skyddar mig från värsta vätan. Det må hända att det är en känsla som saknar egentlig substans, men en stabilare sko känns bättre på foten så underlaget är ostabilt.

Om det är halt och is ute på vägarna väljer jag alltid dubbskor. Själv är jag barnsligt förtjust i Icebugs anima, men jag har även hört gott om Inovas dubbskor. Med dubbskor på fötterna vågar jag springa i hundra nedför alla backar utan att behöva trippa och akta mig för att halka.

Runstreak day 30

Idag har jag sprungit varje dag, 30 dagar i följd. Även om jag själv medvetet valt att springa, har det hänt att jag ifrågasatt hela konceptet. Det är heller inte alls så enkelt och lätt som jag trodde i början. Vissa dagar har det känts rent ut sagt för jävligt, då jag tvingat mig själv ut i snålblåst och piskande isregn. För att inte tala om de dagar då jag haft resdagar, och därför varit tvungen att stiga upp extra tidigt för att hinna med en löptur innan jobbet. 

Kilometermässigt har jag snittat på cirkus 40km i veckan. Bråda dagar har jag nöjt mig med ett snabbt 3km:s pass, men lika ofta har jag försökt få in en 6-7km:s löptur i schema, och under helgerna har jag kunnat smälla till med 10km eller mer. Ser man till kilometrar/vecka har streakandet inte inneburit någon kilometerökning/-minskning. Däremot har jag fått in en hel massa muskelvård som jag tidigare negligerat – svettig, färdigt ombytt och med lite några extra minuter i bakfickan är det lätt hänt att jag utför lite extra övningar jag i vanliga fall skulle strunta i. 

Summa summarum är jag i skrivande stund osäker på hur länge jag kommer fortsätta med streakandet, men tanken om att jag kunde klara av ett 24h:s lopp genom att springa kort, men varje dag, är kittlande. Troligtvis så kittlande att jag kommer fortsätta streaka lite till. 

Hur överlever man slasket?

Vintern kom. Och så lämnade den oss igen. Kvar blev mörkret. Vätan. Kylan. Slasket. Ja, allt det ohärliga som gör att vi helst av allt kryper upp i soffan och drar pläden högt upp över hakan. 

För att inte deppa ihop totalt är det här perioden då det gäller att planera, lägga upp konkreta mål och hålla fast vid schemat. No matter what. Om det så är frågan om en powerwalk, ett löppass eller ett styrkepass utomhus, är det nu det gäller. Pannben. Jävlar anamma. Balls. Ja, ni fattar. 


I praktiken

Konkret gäller det att göra det lätt för sig att komma ut, och svårt för sig att låta bli. 

Lägg fram träningskläder, inklusive reflexväst, mössa och handskar, på ett ställe du inte kan blunda för då du går förbi. Skaffa dig en träningskompis (helst flera) och bestäm en dag i veckan då ni tränar tillsammans. Skicka ut meddelande om träning åt flera kompisar och fråga ifall de hänger med (det är alltid någon som hänger med). Skriv in träningstiden i din kalender. Meddela gärna andra om planerad träning och skryt om utförd träning på sociala medier. Klappa dig själv på axeln en extra gång. 

Följande dag upprepar du det du gjort dagen innan. Lätt, inte sant? 

Familjeporträtt

Jag tror de allra flesta har bilder på familj och vänner hemma hos sig. Hos oss finns totalt fem foton. Nere i nedre våningen finns ett foto på min mamma då hon var cirkus fem år och två bröllopsfoton på mig och Mathias. En våning upp finns det ett foto på min avlidna pappa och en ul bild. Då barnen frågar vem det är på ul bilden svarar jag oftast det barns namn som frågar.

För att råda bot på den uppenbara bristen familjebilder bad vi Frank ta bilder på oss. Jag är sjukt nöjd med resultatet – nedan finns ett litet urplock. Speciellt nöjd är jag med bilderna han tagit utan att vi vetat om det – då ena gnider sig i ögonen och andra helst av allt vill springa iväg. Det är vi i ett nötskal.

_fvl9788_fvl9793_fvl9792_fvl9796_fvl9824