Fjällmaraton Bydalsfjällen 50K

Som jag skrollade bland gamla bilder på telefonen, insåg jag att jag helt glömt bort att blogga om fjälloppet vi sprang hösten 2016.

Det här var vårt andra gemensamma fjällmaraton, och jämför jag fjällmaran med Vaarojen maraton i Koli, som vi sprang året innan, finns det inte många likheter förutom just ordet maraton. Vinnaren i Koli kom år 2016 i mål på tiden 3:56. I Bydalen kom vinnaren i mål på tiden 5:18.

Fjällmaraton

Fjällmaraton i Bydalsfjällen 50km sägs vara bland det tuffaste loppet i Sverige. För vår del var det ett upplevelselopp som inte kan jämföras med något annat.

Vi gick nästan lika mycket som vi sprang. Vi stannade och åt vid vareviga station som fanns med 10 km:s mellanrum, och vi pratade med medlöpare och njöt av omgivningen i största allmänhet. För vår del handlade det inte om att komma i mål på en viss tid. För oss handlade det om att överhuvudtaget komma i mål. Och så att njuta av fjällvärlden så mycket vi bara kunde medan vi sprang.

Servicen var av toppklass. Vid stationerna bjöds det på vatten, sportdryck, smågodis, choklad, chips, bröd, bullar, banan och italiensk soppa. Och vid 40km fanns det hemlagade chokladbollar som smakade gudomligt gott. Då Mathias 10 km innan mål blivit rejält trött och frusen, fixade de så att han fick varm buljong, varefter han kvicknade till och kunde fortsätta. Som hallon på moset bjöds vi på grillmat och massage så fort vi passerat mållinjen.

Vi var väl medvetna om att vi var tvugna att fördela våra krafter för att orka fram till mål. Alla branta sträckor gick/klättrade vi. Sprang gjorde vi på flackare etapper.

Uppe på första fjället och humöret var på topp.

Utrustning

Det var inte helt lätt att välja utrustning inför ett lopp som detta. Underlaget, liksom väder, varierar beroende på om man befinner sig nere i en dal eller uppe på en fjälltopp. Uppe på fjället kunde det vara kallt, blåsigt och torrt, medan det nere i dalgången kunde vara vått, lerigt och varmt. Eftersom vi räknade med att vårt lopp skulle ta uppemot 10h visste vi också att vi skulle bli kalla p.g.a. trötthet mot slutet.

Skor: Beträffande skor valde länge mellan mina terrängskor från Merrell, mina Inov-8 traildojjor och så mina Icebug anima BUGrip.  Eftersom det regnat en hel del innan loppet bestämde jag mig för dobbar för att minimera risken för att halka.

Strumpor: Långa strumpor är ett måste då jag springer i terräng. Vill inte stanna var och varannan minut för att plocka bort smågrus eller stickor som åkt in i strumpskaftet.

Väska: Min Salomon 10+3l väska med väst fungerade väl med den mängd obligatorisk utrustning som jag var tvungen att bära med mig. Jag hade en vätskepåse som rymde 2l vatten som jag boostade med elektrolyter.

Kläder: Jag önskar jag hade varit klädd i korta tights/shorts istället för kompressionstights, och kortärmat istället för långärmat. Nere i dalarna var det rejält svettigt. Inför nästa lopp (24h i Hemavan) kommer jag skaffa mig en t-shirt i merinoull och lösa långa ärmar i samma material. Kläderna är verkligen a och o då det kommer till lopp av den här kalibern. Inget får skava och allt ska sitta på plats.

Uppe på det andra fjället precis innan vi ska påbörja nedförslöpning mot 20km:s servicestationen. Väl framme åt vi minestrone soppa och foccacia bröd innan det var dags att ta sig över älven och börja klättra upp för nästa fjäll.

Snart halvvägs

Vi har precis passerat Dammån. Det är rätt så tät vegetation, smala stigar och mycket knott i luften.

Efter att vi kommit upp till Dromen sprang vi runt fjälltoppen innan rutten fortsatt mot den berömda Dromskåran, en 800 meter lång isälvskanjon.

Då vi väl tagit oss upp för Dromskåran var vi tvungna att stanna upp en stund, andas och njuta av vyerna. Det bästa med ett lopp som det här är att man verkligen har tid att prata och umgås.

Fick enorm lust att återvända till fjällen sommartid med barnen för att fjällvandra och bada i de iskalla sjöarna.

Vid registrering fick man varsin kåsa att dricka ur. Aldrig tidigare har vatten smakat så gott, rent och friskt.

Ställvis var det mycket lätt att springa. Uppe på fjället var det också betydligt svalare och därför behagligare att springa.

Glada miner – endast 3 km kvar till målgång. Underlaget nedför var tekniskt utmanande i och med att det fanns mycket lösa småstenar. Eftersom det fanns risk att stiga snett var man tvungen att bromsa nedför som i sin tur var påfrestande för framlåren.

Fjärde och sista gången nedför fjälltoppen. Till vänster i bild syns tävlingscentret.

Sista km innan målgång var extremt krävande eftersom kroppen var rejält utmattad.

Resa hit: Vi valde flyga Åbo-Stockholm-Östersund, en flygresa som för övrigt gick väldigt smidigt och tog oss ca. 3h. Vid Östersunds flygplats hyrde vi bil och passade på att köra in till Östersunds centrum för att äta lunch och handla mat, innan vi fortsatte västerut mot Bydalen.

Boende: Vi valde att inte inkvartera oss i stugorna kring tävlingscentret, eftersom vi i så fall varit tvungna att dela stuga med andra. Istället valde vi att bo i en rymlig och nybyggd lägenhet (Månen) med egen bastu och fullt utrustat kök 2 km bort från målgång. Eftersom vi endast reste med handbagage valde vi att också boka linnepaket. Fördel med lägenheten var att den endast låg ca. 200m från start. Efter att vi kommit i mål ringde vi receptionen vid Bydalshotellet, som plockade upp oss och tog oss tillbaka till lägenheten. V var mycket nöjda med detta arrangemang.

Mer information om loppet finns här.

Aj äm bäck

Ett maratonlopp. Det var det som behövdes. Nu är jag på banan igen. Mer hungrig än vad jag varit på riktigt, riktigt länge.

Med en månads bloggpaus och därigenom konkret distans till evigt babbel om absolut ingenting, insåg jag att jag under det senaste året förlorat fokus för bloggandet. Likaså hade jag förlorat fokus för löpningen. Mammaspring hade blivit mammamys och det kändes banne mig inte okej. Inte för mig. Och inte för familjen heller kan jag lova. Punkt.

Första maratonloppet på riktigt, riktigt länge

Någon dag tillbaka sprang jag och M vårt allra första gemensamma maratonlopp. Eftersom vi ville undvika att jaga tid och istället uppleva något utöver det vanliga föll lotten på Vaarojen Maraton, ett lopp jag varit anmäld till två gånger innan men då varit tvungen att kasta in handduken på grund av hälsoskäl. Denna gång kom vi iväg. Tillsammans.

Förberedelserna inför loppet kunde inte varit mer bristfälliga. M hade inte sprungit långpass sedan år 2011 och själv hade jag  endast sprungit ett enda långpass under de senaste 13 månaderna.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att vi tidsmässigt floppade. Likväl lyckades vi skrapa ihop bästa möjliga stilpoäng då vi vi passerade 41 km:s stationen stödjandes på varandra. Det var banns mig teamwork från början till slut. Och insikten om att vi kunnat göra allt så mycket bättre då det kom till förberedelser och tankning, gjorde att vi kommer springa igen. Och den gången med fler kilometer under skosulorna.

Jiihaa…

 

Lenholmens naturstig

Hade det inte varit för det förfärliga oljud vi förde, hade vi troligtvis fått uppleva ett betydligt rikare fågelliv. Tur nog var Mamma Mu och hennes kompisar inte lika rädda av sig, utan vågade sig riktigt nära.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Lunchen

Frågar man ungarna är maten poängen med hela utfärden. Knappt vi hunnit gå hundra meter innan det börjar kurra i deras små magar. Eller i alla fall påstår de det. Helt oskyldig är jag inte själv heller, för visst är det som så att mat smakar bättre utomhus.

Dagens lunch bestod av pasta med köttbullar i tomatsås. Var evigaste en liten smula gick åt. Mat för fem har visat sig vara en enkel match så länge man förbereder allt väl på förhand. Eftersom jag hade möjlighet att koka pastan kvällen innan var det lätt att värma maten i kastrullen på Trangian. Och om man får tro Viktor var det den godaste lunchen han någonsin smakat.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Att göra

En naturstig – det var precis det var det var. Man går, man springer, man går i koskit, man stannar och torkar koskit, man går igen, man funderar en stund och så går man vidare.

Förväntar man sig hoppslott och studsmattor kommer man bli besviken, men om man stannar upp en minut och förklarar vad och varför saker och ting finns omkring en, kommer ungarna berätta om det där 450-åriga trädet som om det var det mest spännande de upplevt på hela veckan.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Från att i början hållt till långt ute på ängen…

SAMSUNG CSC

Var de plötsligt riktigt, riktigt nära..

SAMSUNG CSC

Ännu ett feltramp i en komocka. Ett tips till er som vill besöka naturstigen: klä er i stövlar eller rediga skor. Ni kommer inte härifrån utan lite skit under sulorna.

Älska pyramid

Drygt fem år tillbaka klev jag för första gången i vuxen ålder i ett par löpskor, fast besluten om att ändra livsstil. Beroende på livssituation har löpningen ständigt varit närvarande – ibland mer, ibland mindre.

Allt sedan familjen utökats med ytterligare ett småglin och de andra två glinen växt till sig med allt vad det innebär, har träningstiden krympt till ett minimum. Stundvis under vårvintern bestod träningen mest av lunk, eller kafferep, som jag också brukar kalla det. Det har mest handlat om löpturerna utan vare sig mål eller plan. Även om det för stunden känts bra kan jag så här efteråt känna att jag och missat en massa kvalitativ träning då takten oftast varit sådan att jag mest haft träningsvärk i käkarna efter avslutat pass.

Nytändning

Under sena våren hände någonting. Ju mer jag sprang i skogen desto mer började jag åter igen älska löpning samtidigt som hungern efter muskelvärk återvände.

IMG_2404

Målinriktad träning

Bilden ovan är ett bevis på att det är länge sedan jag sist tränat intervaller med klocka. Även om jag njuter av att springa utan Garmin, har ovetskapen om fart gjort mig bekväm. Dagens pyramid var ett bevis på det. Passet var långt ifrån det bästa jag presterat. Samtidigt var det ett pass i rätt riktning. Elva kilometer avverkades med en kilometerfart som växlade från 5:47-5:02-5:45, tider jag i dagsläget får lov att nöja mig med. Som man bäddar får man ligga.

Tre månader kvar till årets Marathon of Dangers. Än har jag tid att komma i form.

Sattmark vandringsled

Rör du dig längs skärgårdsvägen ut mot Nagu/Korpo/Houtskär (ja, ni fattar) lönar det sig att göra en avstickare vid Sattmarks kaffestuga. Utan dessvärre möda och besvär kan man lätt ta en tur runt Robinsons äventyrsstig och känner man sig inspirerad kan man knata på i uppemot 11 km.

Robinson stigen

Lagom lång och lagom utmanande. Ungarna fick springa av sig, dra sig uppför berg och björkar, och svischa fram i skogen på Tarzan-vis. Kunde inte bli annat än succé.

SAMSUNG CSC
c

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC
Ibland fattas några centimeter för att fixa det helt på egen hand. Tacka vet jag syskon.
SAMSUNG CSC
Det blev piknik ute i det fria. En trangia finns på inköpslistan, men i brist på bättre fungerar rykande hett vatten i en termos lika bra då det gäller att slänga ihop lite nödproviant till små hungriga munnar. 

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC
Det går inte att ta miste på den glädje den här lilla filuren känner över att få hänga utomhus. 

För den som gillar utmaningar

Efter att ha knatat runt likt Robinson med Molly på ryggen såg jag att stigen fortsatte längre fram. Elva kilometer terränglöpning är inget man tackar nej till utan omsvep, alltså åkte jag tillbaka senare samma kväll tillsammans med en kompis.

Omgivningen var fantastisk – elva kilometer omväxlande natur bestående av krävande stigningar, branta nedförsbackar, täta trollskogar och lättsprungna tallskogar. Ställvis överraskades vi av midjehögt gräs, men mestadels bestod rutten av finfina stigar.

Hit kommer jag återvända riktigt snart.

IMG_2384-3 IMG_2386Tips: klä dig i långbyxor om du inte vill bränna dig på brännässlor och kom ihåg att kolla efter fästingar.