Vuokatti Trail Challenge 100K

Fyrtiofyra dagar har gått sedan jag stapplade i mål på mitt första 100 kilometers lopp. Jag skriver stapplade, för det var precis vad jag gjorde. Såhär efteråt är det lätt att konstatera att jag aldrig någonsin borde startat. Likväl är jag glad över att jag gjorde det.

Min mage är min akilleshäl

Planen var att jag skulle springa Hemavan 24h i slutet av juli. Tyvärr aktiverades min UC och jag var tvungen att inta stora mängder kortison. Istället för att deppa ihop totalt, valde jag att leta efter en ny utmaning. Vuokatti Trail Challenge visade sig gå av stapeln i september, vilket jag tidsmässigt (i medicindimman) tyckte var tillräckligt långt borta för att jag skulle vara helt återställd då det var dags att ställa sig på startsträcket. Det jag glömde bort, var all icke-träning två månader innan loppet.

Mer trail än såhär kan det inte bli

Jag valde att bo på Sokos Hotel Vuokatti som låg ca. 500 meter från start och målgång. Efter att ha plockat upp nummerlappen och tagit reda på varifrån bussen avgick följande morgon, packade jag min raceväska och ställde i ordning utrustningen.

vuokatti

Väckarklockan ringde 03:45. Med dryga fyra timmar sömn i bagaget kände jag mig ändå förvånansvärt pigg.  Ute i lobbyn stötte jag på ett gäng medlöpare, varav en var fjolårets vinnare. De två andra, var precis som jag rookies då det kom till 100 kilometers lopp. För stunden kändes det skönt att veta att jag inte var ensam om att prova mina gränser.

Stämningen i bussen som tog oss till starten var avslappnad och positiv. GPS sändare delades ut och de flesta slumrade en stund medan chauffören körde allt längre in i skogen. Dimman låg tät över hyggena och i soluppgången var miljön magisk. Väl framme vid Hiidenportti nationalpark gjorde de flesta ett sista check av utrustning innan vi gick vidare mot starten vid Palolampi.

Någon trängsel var det aldrig. De som höll ett snabbare tempo drog ifrån på en gång och in alles var vi endast ett trettiotal som gav oss ut på den 100 km långa rutten, från nationalparken tillbaka till Vuokatti tävlingscenter. Efter bara några hundra meter kom vi in i skogen och trailloppet kunde börja på riktigt.

Egentligen hade jag velat plocka fram mobilen direkt för att ta bilder, men lät mig hållas. Området vid Hiidenportti var fantastiskt vackert – djupa gap mellan höga klippor och en rutt som löpte utmed kanten.

Efter 10km var det dags att låta benen jobba rejält. Senaste veckans regn hade gjort kärr områdena om möjligt än mer blöta än vanligt. Jag insåg på en gång att det kommande dygnet skulle bli både vått, kallt och framförallt djupt. För att spara på krafterna och inte samla på mig mjölksyra så tidigt in i loppet var jag tvungen att stundvis gå. Gångvägarna i trä var likaså snorhala och gjorde att man var tvungen att lägga fokus på balansen för att inte trilla omkull. På grund av hyggen och tät vegetation var det svårt att ta sig fram. Framlåren värkte och ett par gånger snubblade jag på rötter och trillade omkull. Vätskekontrollen vid Murtovaara kom precis lagom. Efter att ha fyllt på vattenbehållaren var det dags att dra vidare. För en medlöpare blev utmaningen betydligt tuffare då hans vätskeblåsa råkade gå sönder vid påfyllningen.

Efter sprungna 20 km väntade hard core terränglöpning då egentlig stig saknades. Jag har problem med att se de blå banden som använts för att markera rutten. Ett par gånger springer jag förbi. Löpfältet spider på sig och jag saknar sällskap. Mer trail än så här kan det inte bli. Sträckan fram till 60 km är en enda stor skog. Lummigt, stundvis svårsprunget och blött. Jag funderade en hel del på mina fötter – hur de skulle se ut då jag kom i mål. Eftersom fötterna inte värkte, bestämde jag mig för att inte byta skor vid 60 km där min dropbag väntade. Sprang med Inov-8 X-talon 212 och det skovalet var jag nöjd med.

img_9166-1

Fram till 60 km serverades vatten, sportdryck, saltgurka och russin, och vid 60 km serverades även köttsoppa och chips. Jag hade packat nötter, choklad, äppelbakelse och lakrits i min dropbag, men inget av dessa ville jag ha. Nöjde mig istället med buljongen och tryckte i mig så mycket chips jag förmådde mig innan det var dags att dra vidare.

13 stigningar, mörker och ösregn

Under följande 10 km fram till 70 km:s vätskestationen hade jag sällskap av en man. Vi pratade inte många ord med varandra, men likväl var sällskapet välkommet. Vid Lappavaara och Iso-Kulju fick man efter stigningarna njuta av häftiga vyer. Tyvärr fortsatte jag sista 30 km av färden ensam.

Med 70 km i benen förde jag en evig kamp med mig själv. Blodsockrets dippar och toppar kändes rejält. Då jag precis fyllt på med energi var humöret på topp och jag kände mig stark. Så fort blodsockret sjönk kom de mörka tankarna. Sista 10 km var en enda lång möda. Då klockan passerade 21 och mörkret kröp över en samtidigt som stora regndroppar började falla kändes situationen näst intill omöjligt. Illamåendet var ständigt närvarande och jag kunde inte längre få i mig vare sig vätska eller gel. Följande vätskestation jag kom fram till gapade tom på folk och borden var tomma. Ett par gånger kommer jag till en typ av T-korsning där stigen går till vänster och höger. Till vänster finns en skylt där det står lätt och till höger en skylt där det står svår. Jag lockas av tanken att välja den vänstra stigen, men bandet till höger visar att det är den stigen jag måste välja ifall jag vill komma i mål och få ett resultat. Det tar emot. För jag vet att svår stig innebär ännu en grym stigning. Jag rör mig ca. 3 km framåt i timmen. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner och gråta. Samtidigt vet jag att det inte tjänar. Det tar mig inte i mål. Fortsätter. En fot framför den andra. Svajar. Är glad över att jag har stavarna till hjälp. Målet känns långt borta. Så också den extra 1,7km som lagts till på 100 km.

Målgången var ett antiklimax

Kommer  i mål. Vilken jävla antiklimax. Gråter. Mår illa. Tre personer i hallen: min mamma, en trött funktionär vid en dator som inte ens tittar upp och så en kvinna som kommer emot mig och välkomnar mig i mål. Min mamma ropar hejarop och stöttar mig sådär som bara mammor kan. Annars ekar hallen tom. Frågar om det finns första hjälp att få. Berättar åt kvinnan att jag inte kunnat dricka på de senaste tre timmarna och att jag mår illa. Hon ringer efter en ambulans. Jag lägger mig ner och andas.

img_0111-1

Ambulanspersonalen tar en hjärtfilm, kollar mitt blodtryck och kollar mitt blodsocker. Mitt blodtryck var lågt och pulsen hög. De hade problem sätta dropp. Så småningom tryckte han in saltlösning i mig och jag kände hur illamåendet gav vika. Reste mig, klädde mig i torra kläder och var tacksam över att min mamma tagit bilen till målet. Femhundra meter hade varit alldeles för långt att gå.

Någon timme efter att jag somnat i hotellsängen vaknar jag på grund av akut illamående. Det känns ungefär som om jag hällt i mig en flaska vodka. Hela rummet snurrar. Tar mig till toaletten och illamåendet sköljer över mig. Vaknar av att min mamma står och drar mig i benet och skriker gällt. Jag hade visst tuppat av.

Jagar upplevelsen

Det bästa (och värsta) med loppet var ensamheten. Kommer aldrig glömma stunden uppe på Kokkosärkä ås, en kilometerlång stig uppe på en sandås, i strålande solsken med långa skuggor av vad som kändes som hundra meter höga tallar. Hade jag varit religiös hade jag sagt att det var ett halleluja moment. Närmare runners high har jag aldrig varit. Upplevelsen är svår att beskriva – den var magisk. Jag saknade ändå sällskap. Någon att dela upplevelsen med. Någon som förstod. Någon som kämpade vid min sida.

Minnena från kilometrarna mellan 70 km fram till 101,7 km är luddiga. Hade alldeles för lite kilometer och alldeles för mycket motgångar med hälsan för att egentligen springa det här ultrat. Ångrar ändå ingenting. Men nästa gång kommer jag vara förberedd och mer tränad.

Tack mamma för all support. Utan dig hade jag inte kommit hem.

Fjällmaraton Bydalsfjällen 50K

Som jag skrollade bland gamla bilder på telefonen, insåg jag att jag helt glömt bort att blogga om fjälloppet vi sprang hösten 2016.

Det här var vårt andra gemensamma fjällmaraton, och jämför jag fjällmaran med Vaarojen maraton i Koli, som vi sprang året innan, finns det inte många likheter förutom just ordet maraton. Vinnaren i Koli kom år 2016 i mål på tiden 3:56. I Bydalen kom vinnaren i mål på tiden 5:18.

Fjällmaraton

Fjällmaraton i Bydalsfjällen 50km sägs vara bland det tuffaste loppet i Sverige. För vår del var det ett upplevelselopp som inte kan jämföras med något annat.

Vi gick nästan lika mycket som vi sprang. Vi stannade och åt vid vareviga station som fanns med 10 km:s mellanrum, och vi pratade med medlöpare och njöt av omgivningen i största allmänhet. För vår del handlade det inte om att komma i mål på en viss tid. För oss handlade det om att överhuvudtaget komma i mål. Och så att njuta av fjällvärlden så mycket vi bara kunde medan vi sprang.

Servicen var av toppklass. Vid stationerna bjöds det på vatten, sportdryck, smågodis, choklad, chips, bröd, bullar, banan och italiensk soppa. Och vid 40km fanns det hemlagade chokladbollar som smakade gudomligt gott. Då Mathias 10 km innan mål blivit rejält trött och frusen, fixade de så att han fick varm buljong, varefter han kvicknade till och kunde fortsätta. Som hallon på moset bjöds vi på grillmat och massage så fort vi passerat mållinjen.

Vi var väl medvetna om att vi var tvugna att fördela våra krafter för att orka fram till mål. Alla branta sträckor gick/klättrade vi. Sprang gjorde vi på flackare etapper.

Uppe på första fjället och humöret var på topp.

Utrustning

Det var inte helt lätt att välja utrustning inför ett lopp som detta. Underlaget, liksom väder, varierar beroende på om man befinner sig nere i en dal eller uppe på en fjälltopp. Uppe på fjället kunde det vara kallt, blåsigt och torrt, medan det nere i dalgången kunde vara vått, lerigt och varmt. Eftersom vi räknade med att vårt lopp skulle ta uppemot 10h visste vi också att vi skulle bli kalla p.g.a. trötthet mot slutet.

Skor: Beträffande skor valde länge mellan mina terrängskor från Merrell, mina Inov-8 traildojjor och så mina Icebug anima BUGrip.  Eftersom det regnat en hel del innan loppet bestämde jag mig för dobbar för att minimera risken för att halka.

Strumpor: Långa strumpor är ett måste då jag springer i terräng. Vill inte stanna var och varannan minut för att plocka bort smågrus eller stickor som åkt in i strumpskaftet.

Väska: Min Salomon 10+3l väska med väst fungerade väl med den mängd obligatorisk utrustning som jag var tvungen att bära med mig. Jag hade en vätskepåse som rymde 2l vatten som jag boostade med elektrolyter.

Kläder: Jag önskar jag hade varit klädd i korta tights/shorts istället för kompressionstights, och kortärmat istället för långärmat. Nere i dalarna var det rejält svettigt. Inför nästa lopp (24h i Hemavan) kommer jag skaffa mig en t-shirt i merinoull och lösa långa ärmar i samma material. Kläderna är verkligen a och o då det kommer till lopp av den här kalibern. Inget får skava och allt ska sitta på plats.

Uppe på det andra fjället precis innan vi ska påbörja nedförslöpning mot 20km:s servicestationen. Väl framme åt vi minestrone soppa och foccacia bröd innan det var dags att ta sig över älven och börja klättra upp för nästa fjäll.

Snart halvvägs

Vi har precis passerat Dammån. Det är rätt så tät vegetation, smala stigar och mycket knott i luften.

Efter att vi kommit upp till Dromen sprang vi runt fjälltoppen innan rutten fortsatt mot den berömda Dromskåran, en 800 meter lång isälvskanjon.

Då vi väl tagit oss upp för Dromskåran var vi tvungna att stanna upp en stund, andas och njuta av vyerna. Det bästa med ett lopp som det här är att man verkligen har tid att prata och umgås.

Fick enorm lust att återvända till fjällen sommartid med barnen för att fjällvandra och bada i de iskalla sjöarna.

Vid registrering fick man varsin kåsa att dricka ur. Aldrig tidigare har vatten smakat så gott, rent och friskt.

Ställvis var det mycket lätt att springa. Uppe på fjället var det också betydligt svalare och därför behagligare att springa.

Glada miner – endast 3 km kvar till målgång. Underlaget nedför var tekniskt utmanande i och med att det fanns mycket lösa småstenar. Eftersom det fanns risk att stiga snett var man tvungen att bromsa nedför som i sin tur var påfrestande för framlåren.

Fjärde och sista gången nedför fjälltoppen. Till vänster i bild syns tävlingscentret.

Sista km innan målgång var extremt krävande eftersom kroppen var rejält utmattad.

Resa hit: Vi valde flyga Åbo-Stockholm-Östersund, en flygresa som för övrigt gick väldigt smidigt och tog oss ca. 3h. Vid Östersunds flygplats hyrde vi bil och passade på att köra in till Östersunds centrum för att äta lunch och handla mat, innan vi fortsatte västerut mot Bydalen.

Boende: Vi valde att inte inkvartera oss i stugorna kring tävlingscentret, eftersom vi i så fall varit tvungna att dela stuga med andra. Istället valde vi att bo i en rymlig och nybyggd lägenhet (Månen) med egen bastu och fullt utrustat kök 2 km bort från målgång. Eftersom vi endast reste med handbagage valde vi att också boka linnepaket. Fördel med lägenheten var att den endast låg ca. 200m från start. Efter att vi kommit i mål ringde vi receptionen vid Bydalshotellet, som plockade upp oss och tog oss tillbaka till lägenheten. V var mycket nöjda med detta arrangemang.

Mer information om loppet finns här.

Aj äm bäck

Ett maratonlopp. Det var det som behövdes. Nu är jag på banan igen. Mer hungrig än vad jag varit på riktigt, riktigt länge.

Med en månads bloggpaus och därigenom konkret distans till evigt babbel om absolut ingenting, insåg jag att jag under det senaste året förlorat fokus för bloggandet. Likaså hade jag förlorat fokus för löpningen. Mammaspring hade blivit mammamys och det kändes banne mig inte okej. Inte för mig. Och inte för familjen heller kan jag lova. Punkt.

Första maratonloppet på riktigt, riktigt länge

Någon dag tillbaka sprang jag och M vårt allra första gemensamma maratonlopp. Eftersom vi ville undvika att jaga tid och istället uppleva något utöver det vanliga föll lotten på Vaarojen Maraton, ett lopp jag varit anmäld till två gånger innan men då varit tvungen att kasta in handduken på grund av hälsoskäl. Denna gång kom vi iväg. Tillsammans.

Förberedelserna inför loppet kunde inte varit mer bristfälliga. M hade inte sprungit långpass sedan år 2011 och själv hade jag  endast sprungit ett enda långpass under de senaste 13 månaderna.

Det är inte speciellt svårt att räkna ut att vi tidsmässigt floppade. Likväl lyckades vi skrapa ihop bästa möjliga stilpoäng då vi vi passerade 41 km:s stationen stödjandes på varandra. Det var banns mig teamwork från början till slut. Och insikten om att vi kunnat göra allt så mycket bättre då det kom till förberedelser och tankning, gjorde att vi kommer springa igen. Och den gången med fler kilometer under skosulorna.

Jiihaa…

 

Lenholmens naturstig

Hade det inte varit för det förfärliga oljud vi förde, hade vi troligtvis fått uppleva ett betydligt rikare fågelliv. Tur nog var Mamma Mu och hennes kompisar inte lika rädda av sig, utan vågade sig riktigt nära.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Lunchen

Frågar man ungarna är maten poängen med hela utfärden. Knappt vi hunnit gå hundra meter innan det börjar kurra i deras små magar. Eller i alla fall påstår de det. Helt oskyldig är jag inte själv heller, för visst är det som så att mat smakar bättre utomhus.

Dagens lunch bestod av pasta med köttbullar i tomatsås. Var evigaste en liten smula gick åt. Mat för fem har visat sig vara en enkel match så länge man förbereder allt väl på förhand. Eftersom jag hade möjlighet att koka pastan kvällen innan var det lätt att värma maten i kastrullen på Trangian. Och om man får tro Viktor var det den godaste lunchen han någonsin smakat.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Att göra

En naturstig – det var precis det var det var. Man går, man springer, man går i koskit, man stannar och torkar koskit, man går igen, man funderar en stund och så går man vidare.

Förväntar man sig hoppslott och studsmattor kommer man bli besviken, men om man stannar upp en minut och förklarar vad och varför saker och ting finns omkring en, kommer ungarna berätta om det där 450-åriga trädet som om det var det mest spännande de upplevt på hela veckan.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Från att i början hållt till långt ute på ängen…

SAMSUNG CSC

Var de plötsligt riktigt, riktigt nära..

SAMSUNG CSC

Ännu ett feltramp i en komocka. Ett tips till er som vill besöka naturstigen: klä er i stövlar eller rediga skor. Ni kommer inte härifrån utan lite skit under sulorna.

Älska pyramid

Drygt fem år tillbaka klev jag för första gången i vuxen ålder i ett par löpskor, fast besluten om att ändra livsstil. Beroende på livssituation har löpningen ständigt varit närvarande – ibland mer, ibland mindre.

Allt sedan familjen utökats med ytterligare ett småglin och de andra två glinen växt till sig med allt vad det innebär, har träningstiden krympt till ett minimum. Stundvis under vårvintern bestod träningen mest av lunk, eller kafferep, som jag också brukar kalla det. Det har mest handlat om löpturerna utan vare sig mål eller plan. Även om det för stunden känts bra kan jag så här efteråt känna att jag och missat en massa kvalitativ träning då takten oftast varit sådan att jag mest haft träningsvärk i käkarna efter avslutat pass.

Nytändning

Under sena våren hände någonting. Ju mer jag sprang i skogen desto mer började jag åter igen älska löpning samtidigt som hungern efter muskelvärk återvände.

IMG_2404

Målinriktad träning

Bilden ovan är ett bevis på att det är länge sedan jag sist tränat intervaller med klocka. Även om jag njuter av att springa utan Garmin, har ovetskapen om fart gjort mig bekväm. Dagens pyramid var ett bevis på det. Passet var långt ifrån det bästa jag presterat. Samtidigt var det ett pass i rätt riktning. Elva kilometer avverkades med en kilometerfart som växlade från 5:47-5:02-5:45, tider jag i dagsläget får lov att nöja mig med. Som man bäddar får man ligga.

Tre månader kvar till årets Marathon of Dangers. Än har jag tid att komma i form.