Fjällmaraton Bydalsfjällen 50K

Som jag skrollade bland gamla bilder på telefonen, insåg jag att jag helt glömt bort att blogga om fjälloppet vi sprang hösten 2016.

Det här var vårt andra gemensamma fjällmaraton, och jämför jag fjällmaran med Vaarojen maraton i Koli, som vi sprang året innan, finns det inte många likheter förutom just ordet maraton. Vinnaren i Koli kom år 2016 i mål på tiden 3:56. I Bydalen kom vinnaren i mål på tiden 5:18.

Fjällmaraton

Fjällmaraton i Bydalsfjällen 50km sägs vara bland det tuffaste loppet i Sverige. För vår del var det ett upplevelselopp som inte kan jämföras med något annat.

Vi gick nästan lika mycket som vi sprang. Vi stannade och åt vid vareviga station som fanns med 10 km:s mellanrum, och vi pratade med medlöpare och njöt av omgivningen i största allmänhet. För vår del handlade det inte om att komma i mål på en viss tid. För oss handlade det om att överhuvudtaget komma i mål. Och så att njuta av fjällvärlden så mycket vi bara kunde medan vi sprang.

Servicen var av toppklass. Vid stationerna bjöds det på vatten, sportdryck, smågodis, choklad, chips, bröd, bullar, banan och italiensk soppa. Och vid 40km fanns det hemlagade chokladbollar som smakade gudomligt gott. Då Mathias 10 km innan mål blivit rejält trött och frusen, fixade de så att han fick varm buljong, varefter han kvicknade till och kunde fortsätta. Som hallon på moset bjöds vi på grillmat och massage så fort vi passerat mållinjen.

Vi var väl medvetna om att vi var tvugna att fördela våra krafter för att orka fram till mål. Alla branta sträckor gick/klättrade vi. Sprang gjorde vi på flackare etapper.

Uppe på första fjället och humöret var på topp.

Utrustning

Det var inte helt lätt att välja utrustning inför ett lopp som detta. Underlaget, liksom väder, varierar beroende på om man befinner sig nere i en dal eller uppe på en fjälltopp. Uppe på fjället kunde det vara kallt, blåsigt och torrt, medan det nere i dalgången kunde vara vått, lerigt och varmt. Eftersom vi räknade med att vårt lopp skulle ta uppemot 10h visste vi också att vi skulle bli kalla p.g.a. trötthet mot slutet.

Skor: Beträffande skor valde länge mellan mina terrängskor från Merrell, mina Inov-8 traildojjor och så mina Icebug anima BUGrip.  Eftersom det regnat en hel del innan loppet bestämde jag mig för dobbar för att minimera risken för att halka.

Strumpor: Långa strumpor är ett måste då jag springer i terräng. Vill inte stanna var och varannan minut för att plocka bort smågrus eller stickor som åkt in i strumpskaftet.

Väska: Min Salomon 10+3l väska med väst fungerade väl med den mängd obligatorisk utrustning som jag var tvungen att bära med mig. Jag hade en vätskepåse som rymde 2l vatten som jag boostade med elektrolyter.

Kläder: Jag önskar jag hade varit klädd i korta tights/shorts istället för kompressionstights, och kortärmat istället för långärmat. Nere i dalarna var det rejält svettigt. Inför nästa lopp (24h i Hemavan) kommer jag skaffa mig en t-shirt i merinoull och lösa långa ärmar i samma material. Kläderna är verkligen a och o då det kommer till lopp av den här kalibern. Inget får skava och allt ska sitta på plats.

Uppe på det andra fjället precis innan vi ska påbörja nedförslöpning mot 20km:s servicestationen. Väl framme åt vi minestrone soppa och foccacia bröd innan det var dags att ta sig över älven och börja klättra upp för nästa fjäll.

Snart halvvägs

Vi har precis passerat Dammån. Det är rätt så tät vegetation, smala stigar och mycket knott i luften.

Efter att vi kommit upp till Dromen sprang vi runt fjälltoppen innan rutten fortsatt mot den berömda Dromskåran, en 800 meter lång isälvskanjon.

Då vi väl tagit oss upp för Dromskåran var vi tvungna att stanna upp en stund, andas och njuta av vyerna. Det bästa med ett lopp som det här är att man verkligen har tid att prata och umgås.

Fick enorm lust att återvända till fjällen sommartid med barnen för att fjällvandra och bada i de iskalla sjöarna.

Vid registrering fick man varsin kåsa att dricka ur. Aldrig tidigare har vatten smakat så gott, rent och friskt.

Ställvis var det mycket lätt att springa. Uppe på fjället var det också betydligt svalare och därför behagligare att springa.

Glada miner – endast 3 km kvar till målgång. Underlaget nedför var tekniskt utmanande i och med att det fanns mycket lösa småstenar. Eftersom det fanns risk att stiga snett var man tvungen att bromsa nedför som i sin tur var påfrestande för framlåren.

Fjärde och sista gången nedför fjälltoppen. Till vänster i bild syns tävlingscentret.

Sista km innan målgång var extremt krävande eftersom kroppen var rejält utmattad.

Resa hit: Vi valde flyga Åbo-Stockholm-Östersund, en flygresa som för övrigt gick väldigt smidigt och tog oss ca. 3h. Vid Östersunds flygplats hyrde vi bil och passade på att köra in till Östersunds centrum för att äta lunch och handla mat, innan vi fortsatte västerut mot Bydalen.

Boende: Vi valde att inte inkvartera oss i stugorna kring tävlingscentret, eftersom vi i så fall varit tvungna att dela stuga med andra. Istället valde vi att bo i en rymlig och nybyggd lägenhet (Månen) med egen bastu och fullt utrustat kök 2 km bort från målgång. Eftersom vi endast reste med handbagage valde vi att också boka linnepaket. Fördel med lägenheten var att den endast låg ca. 200m från start. Efter att vi kommit i mål ringde vi receptionen vid Bydalshotellet, som plockade upp oss och tog oss tillbaka till lägenheten. V var mycket nöjda med detta arrangemang.

Mer information om loppet finns här.

Älska pyramid

Drygt fem år tillbaka klev jag för första gången i vuxen ålder i ett par löpskor, fast besluten om att ändra livsstil. Beroende på livssituation har löpningen ständigt varit närvarande – ibland mer, ibland mindre.

Allt sedan familjen utökats med ytterligare ett småglin och de andra två glinen växt till sig med allt vad det innebär, har träningstiden krympt till ett minimum. Stundvis under vårvintern bestod träningen mest av lunk, eller kafferep, som jag också brukar kalla det. Det har mest handlat om löpturerna utan vare sig mål eller plan. Även om det för stunden känts bra kan jag så här efteråt känna att jag och missat en massa kvalitativ träning då takten oftast varit sådan att jag mest haft träningsvärk i käkarna efter avslutat pass.

Nytändning

Under sena våren hände någonting. Ju mer jag sprang i skogen desto mer började jag åter igen älska löpning samtidigt som hungern efter muskelvärk återvände.

IMG_2404

Målinriktad träning

Bilden ovan är ett bevis på att det är länge sedan jag sist tränat intervaller med klocka. Även om jag njuter av att springa utan Garmin, har ovetskapen om fart gjort mig bekväm. Dagens pyramid var ett bevis på det. Passet var långt ifrån det bästa jag presterat. Samtidigt var det ett pass i rätt riktning. Elva kilometer avverkades med en kilometerfart som växlade från 5:47-5:02-5:45, tider jag i dagsläget får lov att nöja mig med. Som man bäddar får man ligga.

Tre månader kvar till årets Marathon of Dangers. Än har jag tid att komma i form.

Kalendern spikad

Förvisso är årets evenemang som jag ämnar delta i rätt så lätträknade, men samtidigt tror jag mig veta att det blir lopp i en helt egen klass för sig.

TEC50 i Täby, Sverige går av stapeln den 18 april klockan 10 och jag är anmäld sedan månader tillbaka. Dagen då det är tänkt att jag verkligen skall genomföra det 80 km långa loppet börjar hur som helst bli skrämmande nära och paniken över all utebliven träning gör sig påmind. Jag har absolut inga som helst förutsättningar att klara det – ändå vet jag att jag kommer fixa det. Någon tanke om att avbryta existerar inte.

Den 13.6.2015 kommer jag förhoppningsvis att vara en del av världens största orienteringsstafett då den 38:nde Venla-kavlen går av stapeln i Pemar, nära Åbo. För mig blir det premiärlöpning i Jukola-skogar och hoppas självklart på att få springa den sista och längsta sträckan.

Året avslutas med det som jag hoppas kommer bli det mest minnesvärda maratonet någonsin. Vi må fira tennbröllopsdag i år, men jag tänkte vara listig nog och byta ut tennet mot ett startbevis. Karln i huset lovade nämligen för en hel massa år tillbaka att springa ett maraton då han vinkat hejdå till fotbollen och tattadadaa… Ett par månader tillbaka gjorde han ju det.

Vaarojen Maraton i oktober tror jag kommer bli alldeles perfekt, eftersom det kommer kräva mycket mer av oss än bara steg efter steg på asfalt. Extremt.

Stockholm Vintermarathon 2014

Med facit i hand var jag extremt ofokuserad inför maran.

• Jag hade endast sprungit två långpass sedan Stockholm Marathon 2013. Upprepar mig själv – två långpass på ett och ett halvt år!
• Jag hade varit förkyld i nästan en månad och hade inte ens tänkt tanken på att tanka vare sig vätska eller kolhydrater.
• Jag hade inte läst manualen, inte ställt in min Garmin, än mindre testsprungit den.
• Jag hade inte riktigt koll på var loppet sprangs och hur banprofilen såg ut.
• Jag hade inte ens med mig vatten till start.
• Och ja, jag tänkte faktiskt missa båten.

Men det gick ju rätt så bra

Jag missade mitt personbästa med 13 minuter – vilket iofs känns som en bisak i sammanhanget. Väljer att fokusera på det faktum att jag lyckades springa med ett leende på läpparna från start till mål. Vågar påstå att det här var ett lopp jag kommer att minnas länge. Det kändes nämligen aldrig som om väggen skulle vara nära inte heller kändes det som pest och pina att springa. Och nu efteråt känns det absolut ingenstans. Jag lyckades helt enkelt springa ett lopp där min kropp producerade minimal mängd mjölksyra. Vad spelar då en kvart för roll, om min kropp mår bra under och efteråt.

Loppet 

Stämningen kring loppet kan liknas med Åland Marathon. Som jag sprang pratade jag med medtävlande och gladdes åt funktionärernas oavbrutna heja-rop. Familjärt är väl egentligen det rätta ordet. Det här är inte ett lopp med många åskådare eller välfylld goodie-bag. Istället är det ett lopp i naturskön omgivning och lysande service.

IMG_5009.JPG

Spanade in Staffan som stod på startlinjen men bestämde mig för att inte hälsa just där och då – han såg trots allt rätt så fokuserad ut.

Rygg efter rygg

Målet med denna mara var att jag skulle njuta av själva springupplevelsen utan dessvärre tidsmål. Men som startskottet gick var det som om tävlingsinstinkten kopplades på av ren skär automatik. Trettiofem första kilometrarna höll jag rygg på ett par äldre killar framför. Killarna såg starka ut och jag insåg rätt så fort att det löns att haka på. Men efter trettiosex sprungna kilometer  hände det som inte får hända. Den ena kroknade, och även om jag tyckte synd om honom i ungefär två sekunder, gav det mig en enorm energiboost. Insåg nämligen rätt så fort att många runt omkring mig började tappa tempo medans jag själv kunde hålla min takt något sånär. Det här innebar att jag lätt kunde springa förbi rygg efter rygg och vareviga rygg gav mig mer energi. Det hela slutade med att jag sprang i mål på 28:nde plats och även om det kanske inte är speciellt märkvärdigt är jag själv fasligt nöjd. Riktigt mallig faktisk.
Och i slutändan är det faktiskt det enda som räknas.

Gissa vad jag gjort

Screen Shot 2014-10-05 at 22.09.02

Iiiiik. Yaiks.

Anmälde mig precis till Täby Extreme Challenge 50 miles. I klartext innebär det cirkus 80 kilometer löpning, med start den 18 april 2015 klockan 10.

Känns så fantastiskt rätt. Jävlaranamma vilken kul resa det kommer att bli.

Tack MarathonMia för att du guidade mig rätt. TEC är ett lopp jag följt bakom kulisserna de två senaste åren och känns precis lagom familjärt och extremt för att det ska ha det där lilla extra.

Sa jag redan yaiks?