Fjällmaraton Bydalsfjällen 50K

Som jag skrollade bland gamla bilder på telefonen, insåg jag att jag helt glömt bort att blogga om fjälloppet vi sprang hösten 2016.

Det här var vårt andra gemensamma fjällmaraton, och jämför jag fjällmaran med Vaarojen maraton i Koli, som vi sprang året innan, finns det inte många likheter förutom just ordet maraton. Vinnaren i Koli kom år 2016 i mål på tiden 3:56. I Bydalen kom vinnaren i mål på tiden 5:18.

Fjällmaraton

Fjällmaraton i Bydalsfjällen 50km sägs vara bland det tuffaste loppet i Sverige. För vår del var det ett upplevelselopp som inte kan jämföras med något annat.

Vi gick nästan lika mycket som vi sprang. Vi stannade och åt vid vareviga station som fanns med 10 km:s mellanrum, och vi pratade med medlöpare och njöt av omgivningen i största allmänhet. För vår del handlade det inte om att komma i mål på en viss tid. För oss handlade det om att överhuvudtaget komma i mål. Och så att njuta av fjällvärlden så mycket vi bara kunde medan vi sprang.

Servicen var av toppklass. Vid stationerna bjöds det på vatten, sportdryck, smågodis, choklad, chips, bröd, bullar, banan och italiensk soppa. Och vid 40km fanns det hemlagade chokladbollar som smakade gudomligt gott. Då Mathias 10 km innan mål blivit rejält trött och frusen, fixade de så att han fick varm buljong, varefter han kvicknade till och kunde fortsätta. Som hallon på moset bjöds vi på grillmat och massage så fort vi passerat mållinjen.

Vi var väl medvetna om att vi var tvugna att fördela våra krafter för att orka fram till mål. Alla branta sträckor gick/klättrade vi. Sprang gjorde vi på flackare etapper.

Uppe på första fjället och humöret var på topp.

Utrustning

Det var inte helt lätt att välja utrustning inför ett lopp som detta. Underlaget, liksom väder, varierar beroende på om man befinner sig nere i en dal eller uppe på en fjälltopp. Uppe på fjället kunde det vara kallt, blåsigt och torrt, medan det nere i dalgången kunde vara vått, lerigt och varmt. Eftersom vi räknade med att vårt lopp skulle ta uppemot 10h visste vi också att vi skulle bli kalla p.g.a. trötthet mot slutet.

Skor: Beträffande skor valde länge mellan mina terrängskor från Merrell, mina Inov-8 traildojjor och så mina Icebug anima BUGrip.  Eftersom det regnat en hel del innan loppet bestämde jag mig för dobbar för att minimera risken för att halka.

Strumpor: Långa strumpor är ett måste då jag springer i terräng. Vill inte stanna var och varannan minut för att plocka bort smågrus eller stickor som åkt in i strumpskaftet.

Väska: Min Salomon 10+3l väska med väst fungerade väl med den mängd obligatorisk utrustning som jag var tvungen att bära med mig. Jag hade en vätskepåse som rymde 2l vatten som jag boostade med elektrolyter.

Kläder: Jag önskar jag hade varit klädd i korta tights/shorts istället för kompressionstights, och kortärmat istället för långärmat. Nere i dalarna var det rejält svettigt. Inför nästa lopp (24h i Hemavan) kommer jag skaffa mig en t-shirt i merinoull och lösa långa ärmar i samma material. Kläderna är verkligen a och o då det kommer till lopp av den här kalibern. Inget får skava och allt ska sitta på plats.

Uppe på det andra fjället precis innan vi ska påbörja nedförslöpning mot 20km:s servicestationen. Väl framme åt vi minestrone soppa och foccacia bröd innan det var dags att ta sig över älven och börja klättra upp för nästa fjäll.

Snart halvvägs

Vi har precis passerat Dammån. Det är rätt så tät vegetation, smala stigar och mycket knott i luften.

Efter att vi kommit upp till Dromen sprang vi runt fjälltoppen innan rutten fortsatt mot den berömda Dromskåran, en 800 meter lång isälvskanjon.

Då vi väl tagit oss upp för Dromskåran var vi tvungna att stanna upp en stund, andas och njuta av vyerna. Det bästa med ett lopp som det här är att man verkligen har tid att prata och umgås.

Fick enorm lust att återvända till fjällen sommartid med barnen för att fjällvandra och bada i de iskalla sjöarna.

Vid registrering fick man varsin kåsa att dricka ur. Aldrig tidigare har vatten smakat så gott, rent och friskt.

Ställvis var det mycket lätt att springa. Uppe på fjället var det också betydligt svalare och därför behagligare att springa.

Glada miner – endast 3 km kvar till målgång. Underlaget nedför var tekniskt utmanande i och med att det fanns mycket lösa småstenar. Eftersom det fanns risk att stiga snett var man tvungen att bromsa nedför som i sin tur var påfrestande för framlåren.

Fjärde och sista gången nedför fjälltoppen. Till vänster i bild syns tävlingscentret.

Sista km innan målgång var extremt krävande eftersom kroppen var rejält utmattad.

Resa hit: Vi valde flyga Åbo-Stockholm-Östersund, en flygresa som för övrigt gick väldigt smidigt och tog oss ca. 3h. Vid Östersunds flygplats hyrde vi bil och passade på att köra in till Östersunds centrum för att äta lunch och handla mat, innan vi fortsatte västerut mot Bydalen.

Boende: Vi valde att inte inkvartera oss i stugorna kring tävlingscentret, eftersom vi i så fall varit tvungna att dela stuga med andra. Istället valde vi att bo i en rymlig och nybyggd lägenhet (Månen) med egen bastu och fullt utrustat kök 2 km bort från målgång. Eftersom vi endast reste med handbagage valde vi att också boka linnepaket. Fördel med lägenheten var att den endast låg ca. 200m från start. Efter att vi kommit i mål ringde vi receptionen vid Bydalshotellet, som plockade upp oss och tog oss tillbaka till lägenheten. V var mycket nöjda med detta arrangemang.

Mer information om loppet finns här.

Flyttat utomhus

Med några få minusgrader och strålande solsken är det näst intill kriminellt att inte hålla till utomhus. Med några få pitstop med diverse kalas och middagar inblandat, har vi så gott som bott ute bland snödrivorna. Har vi inte åkt kälke eller spark så har vi skidat. Och har vi inte skidat så har vi åkt skridskor.

Det är dagar som det här som jag lever länge på. Får jag uppleva en sådan här dag på hemmamark, har jag ingen som helst längtan till fjäll eller alper. Det enda som behövs är värmande sol, medgörliga barn och en välfylld matsäck. För tro mig – halvvägs då magen är tom trynar orken och likaså tålamodet. Både för stora och små.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Till och med älgen hade vågat sig ut på isen.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Väskan som jag fick i julklapp fick åka ut på premiärtur.

SAMSUNG CSC

Ställvis steg det upp ett tätt dis.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Varm saft värmer precis lagom.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Molly låg och sov i Manducan medan vi andra stakade på.

SAMSUNG CSC

Det blev en hel hög med oredigerade bilder. Tiden räcker helt enkelt inte till att köra med finlir. Om någon timme slår klockan måndag och jag önskar inget hellre än att det vart veckoslut och solsken igen.

I väntan på nästa helg

Från tidig förmiddag till sen eftermiddag har vi vistats utomhus. Med knallröda kinder och iskalla tår har vi suttit kring matbordet och slevat i oss mat för att sedan orka leka lite till. Och med bekymrad min konstaterat att det är hela fem dagar tills vi kan röja på utomhus igen.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Längtar efter att få stå på skridskor igen.

Snabbmat

Då energin tryter och magen kurrar gäller det att trolla fram lunch på fem röda. Idag blev det omelett till lunch – ett vinnande koncept som fungerar vareviga gång.

SAMSUNG CSC

SAMSUNG CSC

Under helgen har det varit tacksamt att stå vid spisen. Ingen skillnad vad jag gjort har vareviga smula ätits upp.

Lata dagar

Med bara några timmar kvar av annandag känns det nästan lite vemodigt att säga hejdå till julen. I år gick det så himmelens fort. Även om vi försökte lata till oss det bästa vi kunde, för att få tiden att sega fram så långsamt som möjligt, var julen över på ett ögonblick.

Hur som helst, blev det en precis lagom julhelg. Lagom gäster, lagom mat, lagom klappar och lagom allt.

Men en minnepinne till mig själv inför nästa jul – skippa skinkan (precis som det var tänkt från början). Det är ändå ingen som saknar den. Några få stackars skivor blev uppätna. Resten stod kvar orört. Och möter en vareviga gång man öppnar kylskåpsdörren.

SAMSUNG CSC

Serveringsfatet plockade jag upp från återvinningscentralen för några euros och passade perfekt på gottebordet.

Lussebak

Vankas det bullbak ska vareviga kotte vara med. Ena mortlar kardemumma medans andra smälter smör. Tredje äter mest bara deg och ställer till med kalabalik i köket.

Men så då lussebullarna tas ut ur ugnen är det som om lugnet infinner sig per automatik. I alla fall är munnarna tysta en liten stund.

Glad Lucia allesammans!

SAMSUNG CSC