Vuokatti Trail Challenge 100K

Fyrtiofyra dagar har gått sedan jag stapplade i mål på mitt första 100 kilometers lopp. Jag skriver stapplade, för det var precis vad jag gjorde. Såhär efteråt är det lätt att konstatera att jag aldrig någonsin borde startat. Likväl är jag glad över att jag gjorde det.

Min mage är min akilleshäl

Planen var att jag skulle springa Hemavan 24h i slutet av juli. Tyvärr aktiverades min UC och jag var tvungen att inta stora mängder kortison. Istället för att deppa ihop totalt, valde jag att leta efter en ny utmaning. Vuokatti Trail Challenge visade sig gå av stapeln i september, vilket jag tidsmässigt (i medicindimman) tyckte var tillräckligt långt borta för att jag skulle vara helt återställd då det var dags att ställa sig på startsträcket. Det jag glömde bort, var all icke-träning två månader innan loppet.

Mer trail än såhär kan det inte bli

Jag valde att bo på Sokos Hotel Vuokatti som låg ca. 500 meter från start och målgång. Efter att ha plockat upp nummerlappen och tagit reda på varifrån bussen avgick följande morgon, packade jag min raceväska och ställde i ordning utrustningen.

vuokatti

Väckarklockan ringde 03:45. Med dryga fyra timmar sömn i bagaget kände jag mig ändå förvånansvärt pigg.  Ute i lobbyn stötte jag på ett gäng medlöpare, varav en var fjolårets vinnare. De två andra, var precis som jag rookies då det kom till 100 kilometers lopp. För stunden kändes det skönt att veta att jag inte var ensam om att prova mina gränser.

Stämningen i bussen som tog oss till starten var avslappnad och positiv. GPS sändare delades ut och de flesta slumrade en stund medan chauffören körde allt längre in i skogen. Dimman låg tät över hyggena och i soluppgången var miljön magisk. Väl framme vid Hiidenportti nationalpark gjorde de flesta ett sista check av utrustning innan vi gick vidare mot starten vid Palolampi.

Någon trängsel var det aldrig. De som höll ett snabbare tempo drog ifrån på en gång och in alles var vi endast ett trettiotal som gav oss ut på den 100 km långa rutten, från nationalparken tillbaka till Vuokatti tävlingscenter. Efter bara några hundra meter kom vi in i skogen och trailloppet kunde börja på riktigt.

Egentligen hade jag velat plocka fram mobilen direkt för att ta bilder, men lät mig hållas. Området vid Hiidenportti var fantastiskt vackert – djupa gap mellan höga klippor och en rutt som löpte utmed kanten.

Efter 10km var det dags att låta benen jobba rejält. Senaste veckans regn hade gjort kärr områdena om möjligt än mer blöta än vanligt. Jag insåg på en gång att det kommande dygnet skulle bli både vått, kallt och framförallt djupt. För att spara på krafterna och inte samla på mig mjölksyra så tidigt in i loppet var jag tvungen att stundvis gå. Gångvägarna i trä var likaså snorhala och gjorde att man var tvungen att lägga fokus på balansen för att inte trilla omkull. På grund av hyggen och tät vegetation var det svårt att ta sig fram. Framlåren värkte och ett par gånger snubblade jag på rötter och trillade omkull. Vätskekontrollen vid Murtovaara kom precis lagom. Efter att ha fyllt på vattenbehållaren var det dags att dra vidare. För en medlöpare blev utmaningen betydligt tuffare då hans vätskeblåsa råkade gå sönder vid påfyllningen.

Efter sprungna 20 km väntade hard core terränglöpning då egentlig stig saknades. Jag har problem med att se de blå banden som använts för att markera rutten. Ett par gånger springer jag förbi. Löpfältet spider på sig och jag saknar sällskap. Mer trail än så här kan det inte bli. Sträckan fram till 60 km är en enda stor skog. Lummigt, stundvis svårsprunget och blött. Jag funderade en hel del på mina fötter – hur de skulle se ut då jag kom i mål. Eftersom fötterna inte värkte, bestämde jag mig för att inte byta skor vid 60 km där min dropbag väntade. Sprang med Inov-8 X-talon 212 och det skovalet var jag nöjd med.

img_9166-1

Fram till 60 km serverades vatten, sportdryck, saltgurka och russin, och vid 60 km serverades även köttsoppa och chips. Jag hade packat nötter, choklad, äppelbakelse och lakrits i min dropbag, men inget av dessa ville jag ha. Nöjde mig istället med buljongen och tryckte i mig så mycket chips jag förmådde mig innan det var dags att dra vidare.

13 stigningar, mörker och ösregn

Under följande 10 km fram till 70 km:s vätskestationen hade jag sällskap av en man. Vi pratade inte många ord med varandra, men likväl var sällskapet välkommet. Vid Lappavaara och Iso-Kulju fick man efter stigningarna njuta av häftiga vyer. Tyvärr fortsatte jag sista 30 km av färden ensam.

Med 70 km i benen förde jag en evig kamp med mig själv. Blodsockrets dippar och toppar kändes rejält. Då jag precis fyllt på med energi var humöret på topp och jag kände mig stark. Så fort blodsockret sjönk kom de mörka tankarna. Sista 10 km var en enda lång möda. Då klockan passerade 21 och mörkret kröp över en samtidigt som stora regndroppar började falla kändes situationen näst intill omöjligt. Illamåendet var ständigt närvarande och jag kunde inte längre få i mig vare sig vätska eller gel. Följande vätskestation jag kom fram till gapade tom på folk och borden var tomma. Ett par gånger kommer jag till en typ av T-korsning där stigen går till vänster och höger. Till vänster finns en skylt där det står lätt och till höger en skylt där det står svår. Jag lockas av tanken att välja den vänstra stigen, men bandet till höger visar att det är den stigen jag måste välja ifall jag vill komma i mål och få ett resultat. Det tar emot. För jag vet att svår stig innebär ännu en grym stigning. Jag rör mig ca. 3 km framåt i timmen. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner och gråta. Samtidigt vet jag att det inte tjänar. Det tar mig inte i mål. Fortsätter. En fot framför den andra. Svajar. Är glad över att jag har stavarna till hjälp. Målet känns långt borta. Så också den extra 1,7km som lagts till på 100 km.

Målgången var ett antiklimax

Kommer  i mål. Vilken jävla antiklimax. Gråter. Mår illa. Tre personer i hallen: min mamma, en trött funktionär vid en dator som inte ens tittar upp och så en kvinna som kommer emot mig och välkomnar mig i mål. Min mamma ropar hejarop och stöttar mig sådär som bara mammor kan. Annars ekar hallen tom. Frågar om det finns första hjälp att få. Berättar åt kvinnan att jag inte kunnat dricka på de senaste tre timmarna och att jag mår illa. Hon ringer efter en ambulans. Jag lägger mig ner och andas.

img_0111-1

Ambulanspersonalen tar en hjärtfilm, kollar mitt blodtryck och kollar mitt blodsocker. Mitt blodtryck var lågt och pulsen hög. De hade problem sätta dropp. Så småningom tryckte han in saltlösning i mig och jag kände hur illamåendet gav vika. Reste mig, klädde mig i torra kläder och var tacksam över att min mamma tagit bilen till målet. Femhundra meter hade varit alldeles för långt att gå.

Någon timme efter att jag somnat i hotellsängen vaknar jag på grund av akut illamående. Det känns ungefär som om jag hällt i mig en flaska vodka. Hela rummet snurrar. Tar mig till toaletten och illamåendet sköljer över mig. Vaknar av att min mamma står och drar mig i benet och skriker gällt. Jag hade visst tuppat av.

Jagar upplevelsen

Det bästa (och värsta) med loppet var ensamheten. Kommer aldrig glömma stunden uppe på Kokkosärkä ås, en kilometerlång stig uppe på en sandås, i strålande solsken med långa skuggor av vad som kändes som hundra meter höga tallar. Hade jag varit religiös hade jag sagt att det var ett halleluja moment. Närmare runners high har jag aldrig varit. Upplevelsen är svår att beskriva – den var magisk. Jag saknade ändå sällskap. Någon att dela upplevelsen med. Någon som förstod. Någon som kämpade vid min sida.

Minnena från kilometrarna mellan 70 km fram till 101,7 km är luddiga. Hade alldeles för lite kilometer och alldeles för mycket motgångar med hälsan för att egentligen springa det här ultrat. Ångrar ändå ingenting. Men nästa gång kommer jag vara förberedd och mer tränad.

Tack mamma för all support. Utan dig hade jag inte kommit hem.

3 Replies to “Vuokatti Trail Challenge 100K”

  1. Hade inte velat vara någon annanstans än just där, lyckan då jag såg dej komma mot mål kan ej beskrivas 😍.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s