Tycker till om ungar och idrott

Genom åren har jag vid ett flertal gånger skrivit om min inställning till barn och fritidsintressen. Jag har skrivit om att jag vill sporra mina barn till idrott. Jag har också skrivit om organiserad vs. organiserad idrottsverksamhet bland barn, om vuxna som bromsar och om min egen rädsla att pusha på för mycket.  En dryg vecka tillbaka reflekterade jag än en gång över dilemmat i och med att Maria Sundblom-Lindberg menade att man skulle freda barndomen och skippa hobbyerna. 

Börjar kort med att säga att jag inte längre tror på den tankegången. Varför? Jo, jag ska berätta.

Då jag själv en gång i tiden gick i lågstadiet visste jag inte att internet existerade. Jag precis som de flesta av mina kompisar hade endast tillgång till ett fåtal tv-kanaler och programutbudet var helt ärligt rätt så begränsat. Fortfarande kommer jag ihåg hur coolt det var då brorsan fick nintendos Donkey Kong spel i julklapp, för att inte tala om Commodore 64. Jag snackar alltså ett spel. Och en dator som krävde att man skulle spola tillbaka kassetten då man ville spela spelet en gång till. Och då internet kom på 90-talet var det som ni kanske kommer ihåg en lyxvara, eftersom det innebar att telefonlinjen var upptagen. Vi snackar minuter framför datorn. Så vad gjorde vi? Jo – vi idrottade!

Jag åkte skidor, sprang, åkte skridskor, hoppade längd, stötte kula, kastade spjut, sparkade boll, simmade, spelade tennis, orienterade och allt där emellan. Och jo, mycket av den här verksamheten var organiserad, men lika ofta rörde jag på mig spontant efter skolan. 

Jag spelade inte MovieStarPlanet. Jag spelade inte Angry Birds. Jag spelade inte Minecraft. Jag ägde för sjutton ingen dator. Ingen telefon. Ingen surfplatta.

Spontan motion har slutat existera

Problemet idag är att det knappt existerar någon spontan motion. Istället för att gå eller cykla till kompisarna för att fråga ifall de kommer ut och leka, skickar ungarna sms till varandra. Istället för att gå eller cykla till skolan åker ungarna taxi eller blir skjutsade av föräldrar.

Ensamstående har problem att få tidtabeller att gå ihop och de i parförhållande lika så. Man åker skytteltrafik från ena idrottsanläggningen till den andra och suckar över hutlösa priser. Samtidigt är helt gratis att röra på sig utomhus tillsammans. Men det är där problemet uppstår. Tid är en bristvara och engagemanget saknas.

Motion är inget jag köpslår om

Jag vet föräldrar som köpslår med sina ungar om utetid. Vistas ungarna en timme utomhus får de senare spela samma tid xbox. Helt ofattbart om man frågar mig.

Vi kan skylla på samhället och ungarnas kompisar bäst vi vill, men i ärlighetens namn är det vi föräldrar som ställer till det. Jag som förälder är ansvarig för mina barn och jag som förälder bestämmer. Med mitt eget agerande vill jag lära mina barn att tid utomhus hör till livet. Det är lika viktigt att cykla, gå, klättra i berg, springa och simma som det är att äta eller tvätta tänderna varje morgon och kväll.

Summa summarum tycker jag att organiserad idrottsverksamhet  behövs så länge det där med att bara vara barn och leka innefattar surfplatta, smarttelefoner och annat nonsens.

Hur ofta ser man barn spela fotboll eller åka skridskor ensamma på fritiden?

Fotbollsplaner i grannskapet gapar tomma och det verkar som om ungar inte vet hur de skall sparka boll utan vuxna som dirigerar. Det är kanske ett dilemma i stil med ägget och hönan, men hur som helst känns det inte sunt att den aktiva fritiden fått ge vika för oorganiserad inaktivitet eller organiserad skytteltrafik enligt minutiöst schema.

5 thoughts on “Tycker till om ungar och idrott

  1. På tal om föräldrarnas roll så måste jag säga att jag blir full i skratt då någon kommer med sina kids till en park och förväntar sig att kidsen själva skall underhålla sig så att mamman/pappan kan kolla FB eller liknande under tiden. Visst kanske det fungerar då barnen är äldre men t.ex. Adam som nu är 2,5 behöver ju hjälp vid t.ex. gungorna ännu. Inte så skoj för honom om jag bara pillar på telefonen då! Barn vill nog röra på sig, springa, leka och busa bara föräldrarna visar gott exempel.

    • Jep stämmer. Även om jag nog ibland är hon som står och fingrar på telefonen. Försöker ändå aktivt och medvetet begränsa mig, eftersom jag förutsätter att Amanda 8 år inte heller står med näsan i telefonen (exempel och ta efter).

      Voi var utan tv och internet i ungefär en veckas tid – så otroligt skönt! Vi hade hur mycket tid som helst om kvällarna (spelade spel och umgicks).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: