Stockholm Vintermarathon 2014

Med facit i hand var jag extremt ofokuserad inför maran.

• Jag hade endast sprungit två långpass sedan Stockholm Marathon 2013. Upprepar mig själv – två långpass på ett och ett halvt år!
• Jag hade varit förkyld i nästan en månad och hade inte ens tänkt tanken på att tanka vare sig vätska eller kolhydrater.
• Jag hade inte läst manualen, inte ställt in min Garmin, än mindre testsprungit den.
• Jag hade inte riktigt koll på var loppet sprangs och hur banprofilen såg ut.
• Jag hade inte ens med mig vatten till start.
• Och ja, jag tänkte faktiskt missa båten.

Men det gick ju rätt så bra

Jag missade mitt personbästa med 13 minuter – vilket iofs känns som en bisak i sammanhanget. Väljer att fokusera på det faktum att jag lyckades springa med ett leende på läpparna från start till mål. Vågar påstå att det här var ett lopp jag kommer att minnas länge. Det kändes nämligen aldrig som om väggen skulle vara nära inte heller kändes det som pest och pina att springa. Och nu efteråt känns det absolut ingenstans. Jag lyckades helt enkelt springa ett lopp där min kropp producerade minimal mängd mjölksyra. Vad spelar då en kvart för roll, om min kropp mår bra under och efteråt.

Loppet 

Stämningen kring loppet kan liknas med Åland Marathon. Som jag sprang pratade jag med medtävlande och gladdes åt funktionärernas oavbrutna heja-rop. Familjärt är väl egentligen det rätta ordet. Det här är inte ett lopp med många åskådare eller välfylld goodie-bag. Istället är det ett lopp i naturskön omgivning och lysande service.

IMG_5009.JPG

Spanade in Staffan som stod på startlinjen men bestämde mig för att inte hälsa just där och då – han såg trots allt rätt så fokuserad ut.

Rygg efter rygg

Målet med denna mara var att jag skulle njuta av själva springupplevelsen utan dessvärre tidsmål. Men som startskottet gick var det som om tävlingsinstinkten kopplades på av ren skär automatik. Trettiofem första kilometrarna höll jag rygg på ett par äldre killar framför. Killarna såg starka ut och jag insåg rätt så fort att det löns att haka på. Men efter trettiosex sprungna kilometer  hände det som inte får hända. Den ena kroknade, och även om jag tyckte synd om honom i ungefär två sekunder, gav det mig en enorm energiboost. Insåg nämligen rätt så fort att många runt omkring mig började tappa tempo medans jag själv kunde hålla min takt något sånär. Det här innebar att jag lätt kunde springa förbi rygg efter rygg och vareviga rygg gav mig mer energi. Det hela slutade med att jag sprang i mål på 28:nde plats och även om det kanske inte är speciellt märkvärdigt är jag själv fasligt nöjd. Riktigt mallig faktisk.
Och i slutändan är det faktiskt det enda som räknas.

10 thoughts on “Stockholm Vintermarathon 2014

  1. du är tuff! bra jobbat! jag blev så löpsugen nu!😀 (oj, jag brukar inte använda utropstecken så där mycket men det behövdes idag.)

  2. oj wow! superbra sprunget! du som har låtit förstå att du inte har tränat just alls🙂 jag vänder mig till dig sen när jag blir av med magen och börjar träna på riktigt igen. min största oro är att aldrig komma ifrån 7-tempot som jag har vant mig vid under hösten… något närmare 5-tempo känns väldigt långt borta.

    • Ja, alltså visst har jag sprungit. Men bara en bråkdel av det jag varit van med. Har tagit det rätt så lugnt och njutit. Och det verkade vara helt rätt taktik😀 Tempot kom sakta men säkert. I början singlade jag mig fram. Njut av fina magen din!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: