Ursäkt på ursäkt

Börjar bli dags att ta fram hårdhandskarna

Förkylning. Trötthet. Sömnbrist. Fullspäckat schema med städning, legobygge, trädgårdsarbete, vinterförberedelser och annat fix.

Vem känner igen sig? Ropa hep.

Vakna. Byta. Mata. Städa. Föra. Handla. Mata. Byta. Sköta. Plocka. Mata. Hämta. Fixa. Läsa. Leka. Föra. Hämta. Mata. Plocka. Städa. Tvätta. Mata. Och så fortsätter det. Däremellan borde man hinna träna. Hurfanärdetmöjligt?

För min egen del handlar det om prioritering i kombination med bortförklaringar. Om jag är riktigt, riktigt ärlig, så finns det nämligen små luckor där jag kunde klämma in mer träning.  Tid för träning serveras nämligen sällan på silverfat. Det är inget som uppstår ur tomma intet, utan är tid som man måste ta. Tid man måste skapa. Efter att ha kollat igenom familjens veckoschema inser jag att jag kan boka in vagnlöpning samtidigt som jag för Amanda till handbollsträningen.  Jag kan också boka in vagnlöpning medan Viktor är en stund i parken. Jag kan springa iväg med en kompis på en sen kvällsrunda och hemmagym kan jag göra vareviga dag – med eller utan Molly. Då allt kommer omkring handlar det om prioritering. På riktigt.

Slut på bortförklaringar. Slut på dålig planering. Slut på trötthet och förkylning.

3 Replies to “Ursäkt på ursäkt”

  1. Bara du är frisk från din förkylning så kan vi börja köra med dagens utmaning varje dag. Några minuter träning lyckas du alltid klämma in någonstans, det fixar vi!
    Krya på dig nu!

  2. Fast var snäll mot dig själv Michaela! Även om löpningen i sig säkert skulle vara den ”snälla saken” mot dig, är det ändå inget större nöje i att leva i ett ständigt pussel. Ibland tycker jag att övergången från två till tre barn var smidig och klanderfri, men ändå ökade den på göromängden helt enormt.

    Jag fick själv in en ny springvana i somras. Jag gillade det och mådde bra av det och lovade mig själv att försöka hålla i orken också i höst. Men jag fixar inte det – även om det visst en lucka här och där som jag kunde fylla med träning. Men jag vill inte känna det som ett planerat tvång utan jag vill kunna känna glädje av att springa. Jag försöker tänka och vill tro att min dag ändå fylls med en rejäl dos vardagsmotion: jag står mycket, är både ute och inne, springer i trappor osv. (Och denna kommentar skulle jag kunna fortsätta ännu längre på men måste till jobbet men vill ändå bara skriva några ord.)

    1. Jo jag känner också så. Innerst inne. Träning är roligt så länge det kommer utan stress och press. Samtidigt stressar jag av att dagar går förbi och tiden inte räcker till. (Det att jag skulle ha legat i soffan eller framför tv:n har inte hänt sedan Molly kom – det finns inte tid för det).
      Den största skillnaden är förstås att barn 1&2 växt sedan 3:an anlänt. De har fritidsintressen som de skall skjutsas till och man blir själv engagerad. Det är läxor som skall skötas. För att inte tala om skillnaden med att bo i hus jämte lägenhet. Gräset klipper inte sig självt. Löven krattas inte. Fönstren målas inte. Diken grävs inte. Ja listan kan göras hur lång som helst.
      Men jag kan ju faktiskt få in mer vardagsmotion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s