Vägg och livlina

I löparkretsar är det rätt så vanligt att prata om den fruktade väggen som brukar komma emot då man sprungit lite för fort och lite för långt. I maratonsammanhang brukar det ske där kring 30 km och gör att man tappar all kraft och ork att fortsätta. I bebissammanhang sker det då man inte sovit en hel natt på enjävligtlångtid.

I regel rullar vardagen hos oss på som på räls. Man kan väl i princip likna vardagen vid VR eller SJ, eftersom vi allt som oftast brukar vara efter tidtabell, samtidigt som vi nog tar oss fram till slut. Med andan i halsen springer vi från A. till B. även om minnet inte alltid hänger med. Stundvis fasar jag över att föräldraledigheten strax är slut, samtidigt som det känns som om året rusat förbi mig som ett expresståg.

De senaste tre veckorna har varit extra påfrestande för hela familjen. Utebliven sömn i kombination med sjukdom i kvadrat har gjort att jag så sent som förrförra natten kände att jag bokstavligen höll på att gå sönder och förlora förståndet.

livlina

Livlina

Livlinan i mitt liv just nu stavas löpning. Andrum. Egentid. Tid att reflektera över allt det där man inte hinner fundera över mitt i kaoset. Igår blev det tretton kilometer tillsammans med goda vänner vilket fungerade som turbobränsle – precis vad jag behövde.

Andas in, andas ut. Snart vänder det. Och snart börjar antibiotikan verka. 

7 Replies to “Vägg och livlina”

    1. Jo, redan idag känns det lättare. Men satan i gatan vad man är knäckt då det ropas från morgon till kväll. Det tar fem röda så står man där själv och gapar och känner sig helt död.

  1. Huhu, låter skitjobbigt! Jag har förträngt nåt av den där tiden. Ensam med två öronbarn när mannen var på sjön varannan vecka… Ibland var man faktiskt en zombie. På nåt konstigt vis så överlever man juändå nog, mammor är ett segt släkte! Skönt att du har ett eget andrum i alla fall, och så ska vi hoppas att den här hösten inte blir en sån där riktigt hemsk bobbetid med magsjukor och allt det där som det brukar vara före jul…

    1. Ja alltså Manda var öronbarn. Men det hade jag glömt. Hur det var alltså. Men nu speciellt då aktiviteten dagtid är extrem samtidigt som en skriker 24/7 samtidigt som man försöker få något gjort känns det som om man håller på att gå itu. Men det behövs rätt så lite för att man ska må okej igen. Oj vet inte hur jag skulle klara mig ensam. Fast iof de gånger jag är ensam går det förvånansvärt lätt eftersom jag då är inställd på att det inte finns någon att be om hjälp. Mer irriterande är det kanske att stå där ensam med allt samtidigt som den andra håller på med något annat (som också är nödvändigt men inte just då innebär att denne fixar slut på skrik och gråt). Men visst. Vi är två. Jag är inte ensam 24/7 så visst borde jag klara det. Men nu då det är så mycket på gång blir jag lite i kläm… Hmmm… You know!

  2. Håller helt med! Jag blir korkad när jag inte får sova. Men nu är det bättre här (för tillfället, *pepparpeppar*). Löpning är verkligen som lyckopiller i de där lägena!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s