Med eller utan bebis, före och efter bebis

Även om jag borde ha vanan inne, är jag minst lika oförberedd på bebislivet denna gång som för åtta respektive fyra år sedan. Visst var jag medveten om att en bebis äter, sover, bajsar och skriker. Men allt det där andra. Det är det som jag glömt.

  • Kommer inte i mina vanliga klänningar, jeans, toppar etc. etc. Listan kunde göras precis hur lång som helst. Hur kunde jag glömma den här lilla, men ack så kritiska detaljen.
  • Plötsligt väljer jag kläder enligt hur amningsvänliga de är. Dels vill jag dölja magen, men också mjölkkranarna. Så än en gång – garderoben är inget jag kan skryta över i dagsläget. Känner mig underklädd, felklädd, otympligt klädd och fulklädd. Vareviga dag.
  • Vissa nätter är jag glad ifall jag får till fem timmar sömn. Andra nätter sover jag som en liten gris fram till klockan halv åtta. Ingen idé att försöka hoppas på god nattsömn. Bättre att glädjas över varje liten extra minut man får.
  • Sov då babyn sover. Hah, vilket fjantigt råd. Försök göra det med en fyraåring och en åttaåring i huset. Det är inte det att de inte skulle klara sig själva. Det är det att de med jämna mellanrum har något de vill berätta eller fråga. Eller så bråkar de sinsemellan så att det inte finns utrymme för någon lugn stund. Om man inte då alltså är ett spädbarn som tydligen kan sova igenom precis vad som helst.
  • Har ett minne av att jag inte riktigt ville sluta amma Viktor för att det kändes som en så mysig stund som jag inte ville vara utan. Jag är inte riktigt där än. Amningen är inget jag skulle välja bort, men jag kan inte säga att jag tycker att det skulle vara särdeles mysigt i nuläget. Mjölken rinner till, det känns som om brösten sprängs, varefter de sprutar som sprinklers till höger och vänster. Kunde inte känna mig mer oattraktiv än då jag står där i min urtvättade amningsbh med mjölken rinnandes ner längs med magen.
  • Det gör i början ont att amma. Inte bara ont. Det känns på riktigt som om någon håller på att tugga sönder brösten. I början skrek jag. Och grät. Och grimaserade. Och de större barnen såg på mig och frågade med darrig röst ifall det gör ont då Molly suger. Jag var ärlig och berättade att det gjorde förbaskat ont. Men tillade också att det lättar. Numera är det vardag och känns knappt alls.
  • Mjölkstockning kan uppstå av en så enkel orsak som drag och tunn klädsel. Jag har haft mjölkstockning tre gånger sedan Molly föddes. Varje gång samma visa. För lite kläder i kombination med utevistelse och amning utomhus i blåst. Och tyvärr finns det bara ett botemedel. Mer amning. Tät amning. Massage. Och än mer amning. Efter någon dag lättar det och inflammationen ger vika. Satan i gatan vad det gör ont. Kroppen går sönder. Men också det överlever man.
  • Barn och bebis är inte samma sak. Jag föredrar barn. Barn att umgås med. Barn att glädjas med.
  • Bebisar är som iglar. De kräver. De kväver. Och ibland står man där helt rådvill och vet varken ut eller in.
  • Ändå är bebisar det mest fantastiska man kan uppleva.

SAMSUNG CSC

Rätt så ofta frågar folk mig hur det går. Ifall Molly är snäll och ifall hon sover. Svaret är det samma varje gång. Känner mig gammal och saknar att få sova ostört, men att det samtidigt är vad jag förväntade mig. Att hon är som bebisar i allmänhet brukar vara. Hon sover. Hon vaknar och äter. Och fortsätter sedan sova fram tills att hon bestämmer sig för att det är dags för mig och henne att stiga upp. Inget speciellt där inte. Det enda jag egentligen hakar upp mig på är min egen kropp. Den kropp jag kommer ihåg och trivs med. 

Läste nyss på Malenamis blogg om att hon välkomnat förändringen som graviditeten medfört och vackert så. Själv är jag inte riktigt där, och inser att jag aldrig kommer att vara nöjd med den förändring graviditeten medfört. Jag saknar min gamla kropp. Den där bekanta saken som jag var nöjd med.

Fyra kilogram. En hel del centimeter. Bröst som inte matar. Kondition. Ork. Kort och gott utseende. En massa fräsiga kläder. Och så förstås möjlighet och tid att åka bort nu och då, ensam eller på tumanhand, bara jag och M. Det är skillnaden före och efter bebis.

Någon kan tycka att jag borde strunta i små petitesser och ytligheter, men nej. Jag vet nämligen att det går att ha en kropp som lätt kan springa 60 km i ett sträck, från Pargas ut till Korpo, utan att det gör ont. Jag vet att det går att bygga upp en stark kropp, men att inget kommer gratis. Kort och gott vill jag ha tillbaka min kropp, utan extra mycket mjukhet. En kropp som passar den garderob jag äger. En kropp som känns enkel och smidig. Det är då jag inte längre tänker på ytligheter, eftersom det är den kropp jag minns. Så är det för mig, och det är inget jag sticker under stolen med.

Tidsbristen gör att bloggen blivit lidande, men på instagram lägger jag upp bilder i farten. Ni hittar mig här eller genom att klicka på Instagram ikonen till höger på sidan.

20 thoughts on “Med eller utan bebis, före och efter bebis

  1. Tänkte på precis samma sak då jag läste Malenamis blogg… antar att man ”måste” ha fösrståelse att kroppen ändras efter en graviditet, men inte betyder det att man INTE skulle sakna sin gamla kropp och acceptera läget. Känner folk som har mått riktigt dåligt efter en graviditet och varit otroligt självkritiska. Så inte alltid så lätt det där med att ACCEPTERA SIN KROPP!!!

  2. Men tänk vilken fantastisk kropp du har som fungerar o kan få barn! Det är inte alla som har…
    Du är nog snart ”dig själv ” igen 🙂

    • Jo, jag vet. A och speciellt V kom inte till av en slump. Så jag hör dig.
      Men det ena tar inte bort det andra.
      Det är liksom som med allt annat här i världen. Två sidor av myntet.
      Hur tacksam jag än är för Molly, känner jag inte tacksamhet över allt det lösa som blivit kvar. Jag gör det inte bara.
      Tröttheten och allt det andra blir inte lättare för att jag tänker på dem som är tvungna att vakna upp till väckarklockan istället för bebisskrik.
      DET betyder ändå inte att jag inte skulle förstå dem som längtar.

  3. Jag var helt zen med förändringarna efter första graviditeten, men inte alls med andra. Det är helt okej att känna att man kunde byta ner sig en storlek eller två i skinn, och det är framförallt helt okej att säga det.

  4. Vilket jätteskönt inlägg att läsa! Tror det är viktigt att prata om även den sidan av graviditet och tiden efter. Sen kan man känna så även om man har haft svårt att få barn, och det är också tabu. Jag är gravid igen efter att ha försökt i 9 år och jag känner precis som du med kroppen. Jag gillar den inte! Även om jag längtat så och borde vara superlycklig över allt. Men kroppen är inte längre min och jag mår dåligt över det från och till. Tack för att du skriver om detta!

    • Och tack till dig som delar med dig. Det är lika skönt för mig. Att märka och inse att jag inte alls är ensam med mina funderingar! Så stort tack för din kommentar!

  5. Oj vad skönt att höra att någon annan har liknande tankar som jag. 🙂 Saknar min kropp jag hade före graviditeten men har dåligt att vara för att jag tänker så.. Nog visste man ju att kroppen ändrar efter en graviditet men nu när man är där så är det ändå lite svårt att acceptera. Känner mig så oattraktiv p.g.a amningen och den pösande magen men man får väl leva i hoppet om att det blir bättre med tiden 🙂 Känns ändå alltid lite bättre när man tittar på lilla fina bebisen som kroppen min har skapat!

    • Så känner jag också. Klart bebisen vinner allt. En liten miniperson. Men samtidigt, den egna kroppen. Klart man vill ha tillbaka den. Och det går! I know. Har gjort det tidigare. Så visst går det. Men det tar tid.

  6. Förmodligen inte vad du vill höra, men förhoppningsvis hittar du tillbaka till din gamla kropp igen, ge det bara lite tid.
    Kram fina

    • Du har alldeles rätt. Klart jag hittar tillbaka. Är nog aningen otålig. Och det där med att inte känna sig bekväm med sin kropp kan verkligen stjälpa. Men klart jag fixar det! Kram

  7. Som du beskriver det inställer sig frågan hos mig varför du/ni valde att skaffa ett tredje barn..? Som du beskriver det lider du mer än var det verkar vara värt…?
    Men, ”bara” till att stå ut tills barnet kommer, så att säga…

    KramCarro

  8. Då har du nog helt missförstått både mig och bloggen. Som med precis allt annat här i världen finns det fler sidor av myntet.
    Något kan vara alldeles underbart ljuvligt, men på samma gång krävande och tungt.
    Skulle aldrig, jag upprepar aldrig, välja bort Molly. Men att stå här och måla upp rosa skimmer är bara urbota dumt. Rosa skimmer existerar inte.
    Jag kommer exempelvis att sträva efter att helamma fram tills att Molly är runt 6mån. Även om jag tycker att det inte är angenämt att amma så gör jag det. Eftersom jag i slutändan kommer att vara nöjd över det beslutet. Viktor ammade jag tills han var långt över ett åt och det mådde vi båda bra av.
    Punkt slut!

  9. Du sa urtvättade amningsbehåar… Och tyvärr är de som är bra svindyra så man kan inte köpa nya varje månad. Bra inlägg igen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: