Lugnare allt

Först och främst vill jag vill rikta er mitt ödmjukaste tack för alla lyckönskningar. Varendaste ett litet ord känns verkligen och gör mig alldeles varm inombords.

Under dagens löppass tänkte jag tillbaka på de gångna tretton veckorna och hur oväntade och påtagliga alla förändringar som jag upplevt varit.

Under tidigare graviditeter har jag inte motionerat nämnvärt och någon löpning har inte funnits på världskartan. Den här gången har upplägget varit helt annat. I backfickan har jag tre och ett halvt års löpträning och visst märks det. Men även om jag kände mig stark och snabb till en början, så är jag nog ingen superkvinna för det vände. Och det vände fort.

Men. Och jag älskar det här men:et. För nu kan jag gladeligen berätta att då illamåendet, yrseln och tröttheten gett vika så känns löpningen igen lekande lätt.

Håll fast vid goda vanor

I början tänkte jag på riktigt att jag skulle klara av att springa hur långt som helst och hur fort som helst och också hur länge som helst. Jag var i den tron att ett maraton inte skulle vara något problem alls. Men då jag kom upp i vecka fem-sex någonting blev kroppen plötsligt seg som gammalt tuggummi samtidigt som flåset blev påtagligt och blodtrycket sjönk sjukt lågt. Illamående kantades med yrsel och sa jag redan illamående?

Jag är ändå nöjd med att jag höll fast vid min plan och inte gav upp all löpträning eftersom jag tror att ovanor uppstår fortare än goda vanor. Och helt ärligt så upplevde att mitt illamående lättade dagen efter löpträning.

Vad hände sedan?

Jag har under hela första trimestern tränat rätt så regelbundet eftersom det får mig att få oförskämt bra, men
– tempot har sjunkit från gasell till snigel
– numera går jag i alla uppförsbackar och alla nedförsbackar
– jag lyssnar verkligen till kroppens signaler
– några dubbelpass har jag inte orkat med
– långpass har jag inte vågat mig på
– längsta passet har gått på tretton kilometer
– och det vanligaste passet har gått löst på en trygg och snäll sjua med gåpauser

Tidigare 70-90 km:s veckor har ersatts med 20-40 km och vet ni – jag känner ingen förändring alls. Jag brukar skriva att trettio känns som tio, men numera känns tjugo som sjuttio. Så visst påverkas i varje fall jag av hormonförändringarna. Huvudsaken är ändå att de här tjugo ger mig lika mycket välmående och energi som tidigare sjuttio. Win win!

6 Replies to “Lugnare allt”

  1. Grattis!!! 🙂 Vad glad jag blir av att läsa att ni ska få en tredje! Jag är själv i v.12 me vår nr.3! 🙂 O skönt att läsa att graviditeten märks på din löpning också, trodde redan att jag bara var lat o mesig då d plötsligt känns så tungt, o då har jag ändå betydligt mindre rutin än dig….så kanske man e helt normal trots allt! 🙂 Lycka till!

  2. Grattis till er! Va roligt! 😀
    Själv har jag säkert tagit det också rätt lungt. Med 3 månader kvar så håller jag mig till promenader. Lite yoga- och bodybalancepass har jag tänkt utnyttja på gymet också.
    Sköt om dig och må bra! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s