Inte nödvändigt med organiserad idrott för småbarn

Under de senaste veckorna har jag ovanligt ofta blivit tillfrågad ifall Viktor går på någon ledd idrottsverksamhet. Jag förstår frågan, för om jag är riktigt ärlig så har det blivit lite av kutym att barnen ska ha intressen redan då de är sisådär 3-4 år.

Killen under är en rätt så blyg typ. Även om jag tror att han skulle vara intresserad av att träna exempelvis knattefotboll, så saknas behovet. Han är helt enkelt inte mogen för det ännu. Viktor, nu 3 ½ år, spenderar vareviga vardag på dagis, vilket gör att han är behöver få vara hemma kvällstid. Jag ser helt enkelt att han mår bra av det.

Motion ingen bristvara

Även om vi valt att Viktor inte ska gå på ledd idrottsverksamhet betyder det ingalunda att han skulle vara utan att röra på sig. Han cyklar till och från dagis och spelar fotboll i ett par timmar tillsammans med de större kidsen och M så gott som varje dag.

Ledd idrottsverksamhet har blivit en enorm business då barn ska delta i både det ena och det andra. Med jämna mellanrum kan man läsa om föräldrar som ägnar all sin fritid till att skjutsa barn till och från och mellan olika träningar. Jag vill redan nu understryka att jag på inga sätt kritiserar andra familjers sätt att leva. Jag vill bara föra fram att jag tycker att man som förälder också lika bra kan involvera sig i barnens intressen och göra mer själv.

Amanda går en gång i veckan i cirkusskola och en gång i veckan deltar hon i körövning. Utöver det motionerar hon tillsammans med mig och M. Vi cyklar, simmar, skidar, skrinner, orienterar, springer och spelar fotboll. Här vi bor är det vanligt att man går i skridskoskola då man ska lära sig skrinna och slalomskola då man ska lära sig åka utför. Det är som om förmågan, intresset och kanske främst av allt tiden att lära ut dessa sysslor till sina barn saknas. Istället betalar man för att få jobbet gjort. Enkelt och smidigt, men i slutändan spenderar man allt mindre tid tillsammans.

SAMSUNG CSC

15 thoughts on “Inte nödvändigt med organiserad idrott för småbarn

  1. Jag kan känna att det blir lite hets i att barnen ska gå på så mycket aktiviteter som möjligt.
    Vi håller det till en aktivitet som i och för sig kan vara vid två tillfällen i veckan, aktiviteterna har skiftat beroende på vad de har velat testa.
    Däremot är vi ganska aktiva på fritiden som familj så det löser sig ändå…

  2. Vi frågade våra tjejer om de ville prova på balett (har själv aldrig gått), och de ville de absolut, även den yngre. Efter första gången började vi tänka om. Föräldrar fick inte vara med ens i samma sal, inte ens första gången. Flickorna skulle nästan helst gå i olika grupper. Den ena var ängslig och den andra inte heller lika entusiastisk som innan första gången.

    Vi tänkte som så, att vi vill ändå helst syssla med sånt där vi kan vara tillsammans, för våra barn går också på dagis om dagarna. Så det får bli andra grenar. Tillsammans. Så jag tänker precis som du! Varför lämna barnen till någon annan, när de helst vill vara med oss. De lär sig av oss, och just som du brukar skriva, lär de sig en hälsosam livsstil genom att se allt positivt idrott o motion kan ge.

    Och dessutom hinner de senare prova på ”egna” grenar.

    • Jo jag förstår precis vad du menar. Amanda testade också på balett och det var samma visa. Men samtidigt har jag hört om barn som älskar det. Och om vi ska vara ärliga så kan jag inte lära ut exempelvis handboll. Så om A eller V kom hem och sa att de vill börja med judo, handboll eller fäktning så skulle jag snällt få gå iväg med dem till ordnad träning. 🙂

  3. Jag håller också med dig helt och hållet. Vi har inte heller uppmuntrat våra barn till några fritidsintressen. Ändå spelar C fotboll och gick även i slalomskola förra vintern. Detta var helt på hans eget initiativ. Eftersom han är väldigt energisk och bara går halvdag på dagis tycker vi att han kan få prova på olika grenar om han själv vill. Det blir ändå tid över för gemensama grejer på eftermiddagarna. Vi både simmar, cyklar, springer, skrinnar, skidar, sjunger och läser tillsammans.

  4. Men alltid går det ju inte precis så som man tänkt sig! Då vår äldsta tjej var fem ville hon gå på jumpa med kompisen, sk ”kullerbyttaskola”. Där hände det att hon tränade på att hjula medan de andra lekte nata. Så plockades hon ut till en grupp som tränar 2 ggr i veckan. Därifrån valdes hon till en tävlingsgrupp i redskapsgymnastik. I våras plockades hon ut till en grupp som ska sikta på landslaget. Jag sade nej, men blev nedröstad av pappa och moster. Träningsmängderna har stigit till 5 ggr i veckan och nu vill dom att hon ska vara borta vissa skoldagar för att satsa på elitgymnastik. Det går jag inte med på. Håller på och hittar på ursäkter för varför hon bara hinner med 4 träningar i veckan och till julen tror jag hon får byta tillbaka till en mindre ambitiös grupp. Livet kretsar kring hennes redskapsgymnastik och man står väldigt maktlös som ”morsan som hindrar en karriär i elitidrott. Ja, och flickan ska just fylla 11 år.

    • Oj svår situation. Vad ska gå före? Skola eller idrott? Jag tror ändå att jag skulle låta barnet här bestämma. Samtidigt vet kanske barn inte alltid vad som är bäst för dem. Men hon är ju en naturbegåvning. Jätte svårt! Samtidigt kan jag tycka att vi i Finland är för trångsynta då det kommer till toppidrott. Utomlands satsar man på idrott, vilket inte minst syns då det kommer till fotbollsnationerna. Här tycker vi att det ska räcka med 1,5 h träning 6 dgr i veckan. Utomlands är situationen en helt annan. Svårt som sagt. Ändå måste jag här erkänna att jag troligtvis skulle göra som din karl och moster. :/ Då jag snackade tidigare snackade jag om Viktor som är tre år. Om han som 5-åring säger tat han vill spela i fotbollslag så kommer jag ingalunda att hindra honom. Och plockas han ut till någon trupp så kommer jag att skjutsa och dona allt jag orkar. Men bara så länge han själv vill det! Jag tycker du verkar tänka mycket rationellt och det kommer nog att lösa sig!

    • Nu har jag ju inte så garmla barn, så jag är nog inte bästa person att kommentera. Men jag ställer mig aningen mer kritiskt till situationen och förstår ditt tankesätt så bra. Barnen är ju visserligen så olika, och man känner ju själv sitt eget barn bäst. Men en 10-11 åring är i mitt tycke inte så värst gammal med tanke på sådana träningsmängder. Hoppas det löser sig och det brukar det ju göra. 🙂

  5. Ja, lite försmak på vad det kanske blir, sen då barna är äldre, tihi… En 10-11-åring både vill och vill inte, knäna värker och/men… Som mamma hamnar man till slut bestämma, och let´s face it, vad man än bestämmer så blir det fel beslut…. 😉

  6. Intressant diskussion! Vi har själv funderat mycket på detta. Med barn som är 6 och 3,5 år. Eftersom vi har flyttat också väldigt mycket och nu bor i en stad där vi inte känner till så mycket vad som erbjuds, samt att barnen ännu inte har några ”fasta” kompisar så har det inte blivit några ”hobbys”.
    Och så har vi också detta, som diskuterats, med dagisdagar och barnen som ska få vara hemma om kvällarna. Vi har också barnen väldigt ofta med då vi tränar så det här med att röra på sig är inget problem hos oss. Vi har frågat dottern vad hon skulle vilja göra och då har det dykt upp simning och klättring. Så simmar gör vi ofta tillsammans och nu har vi tänkt påbörja även klättring, alla tre tillsammans, och får se om intresset håller i sig.
    Känner ingen press med henne ännu, tänker att intressen dyker väl främst fram sen i skolåldern iom kompisar. Men jag kan känna press inom samhället då folk frågar om hon deltar eller är med i en klubb. Känns som att man är lite dålig förälder ibland som inte satsar på barnen. Istället satsar man ju oerhört mycket, men inom familjen. Ser verkligen inte fram emot skjutsar och betala terminsavgifter…

    • Jag tycker man absolut inte behöver känna någon press från övriga om att barnen inte har organiserade intressen (under skolåldern i alla fall). I synnerhet om de har aktiva föräldrar. Eftersom vi alltså också är aktiva (både själva och tillsammans med barnen), så känns det nästan det motsatta att ”erkänna” att barnen också går med i någon organiserad idrott/intresse. Fast kanske det inte är andras reaktioner egentligen, utan mer min egen rädsla över att det kan bli för mycket/för jobbig dag.
      Och jo, det där med terminsavgifter är också intressant. Känns lite konstigt faktiskt att satsa stora summor på små barn, men som redan konstaterats, så ifall man inte själv kan lära ut en gren, så finns det ju inte så mycket andra alternativ. Men ganska dyrt kan det nog bli ibland, verkar det som…

  7. Pingback: Tycker till om ungar och idrott | mammaspring

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: