Löpkompisen

Önskar att du aldrig skulle bli stor. Önskar att du alltid skulle vilja krypa upp i vagnen som på beställning, för att hålla mig sällskap medan jag springer. Älskade lilla vän!
Idag kunde pratkvarnen inte hålla tyst. Diskussionen gick ungefär såhär:
V: Vad är det där? 
M: Mmmm… jag tror det är en skoda.
V: Nej det är en BMW.
M: Jaja, du har rätt. Mamma såg inte utan glasögon.
V: Vad är det?
M: Jag vet inte. Jag ser inte.
V: Det är en nissan.
M: Jaha
V: Varför är den där grävskopan där?
M: Den gräver väl.
V: Vad gräver den?
M: Ett dike kanske.
V: Vem gräver?
M: Någon gubbe.
V: Är det Micke?
M: Nej det är nog en annan gubbe.
V: Varför gräver han?
M: Jag vet inte.
V: Är det där en brandstation?
M: Nej det är nog ett garage.
V: Vad är där?
M: Lastbilar och andra bilar.
V: Varför är bilarna där?
M: Jag vet inte. Mamma vet inte.
V: Var är pappa.
M: Han är på väg hem.
V: Varför kör bilarna så fort?
M: Jag vet inte. Kanske de har bråttom hem.
V: Varför stannar bussen?
M: Jag vet inte. Kanske någon ska stiga av.
V: Mamma vet ingenting.

Och så fortsatte diskussionen. I uppförsbackarna flåsade jag fram svaren och den frågvise blev allt ivrigare i takt med att det började skymma. Plötsligt trodde han nämligen att det var natt och kunde inte för allt i världen förstå varför vi var ute och sprang mitt i natten. Med ynklig röst pep han till slut att han var rädd och ville hem – så jag fick vackert ta och öka takten vilket resulterade i ett 10km:s pass med vagn, med ett medeltempo på 5:20. Tacka vet jag mörkrädd liten löpkompis.

9 Replies to “Löpkompisen”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s