Utanförskap

Insåg idag hur viktig löpningen blivit för mig. En paus på tre dagar känns ofattbart lång och påfrestande. Jag inser också att jag haft samma känsla tidigare, en i ett annat sammanhang – känslan av utanförskapDå vi kämpade med att få barn, såg jag gravida kvinnor vart jag än vände mig och kunde inte gå utanför dörren utan att jag snubblade över en och annan barnvagn. Det var som om jag förföljdes av tanken om allt som har med barn att göra.


Nu ser jag i min tur löpande människor bara jag tittar ut genom köksfönstret. De springer långpass och kommer hem svettiga och nöjda och då jag surfar runt på bloggar kan jag läsa om andras lyckade träningsupplevelser. Fast jag inser dumheten i mina känslor, känner jag ett sting av avundsjuka och utanförskap. Utan löpningen har mitt liv förlorat en liten gnista eller vad man sedan vill kalla det. Det är en del av mig som jag plötsligt måste avstå ifrån och det känns inte bra. Inte bra alls!
För att inte  deppa ihop väljer jag således att istället blicka framåt. Kommer att få hjälp med att lägga upp ett nytt målinriktat träningsprogram och kommer att satsa stenhårt på detta. Har fått möjlighet till egen personlig tränare i en så kallad elitgrupp och det här kan jag bara inte motstå. Om inte för annat så för att testa och utmana mig själv. Jag drömmer inte om att bli bäst och slå några rekord – jag är för gammal för det! Men jag är inte för gammal för att slå egna personliga rekord – i det avseendet har jag åldern på min sida! 
Istället för att gräma mig över utebliven träning väljer jag alltså att använda den kommande veckans vila till att ta hand om min kropp så att jag om några veckor har en stark grund att stå på! Jag använder vilan till att planera och göra upp planer. I slutet av augusti behöver jag toppa min träning – en vecka vila spelar ingen roll i dagsläget! Inte på långt sikt! Det här blir bra! Eller vad säger ni andra?
Då löpningen blir en livsstil…

10 thoughts on “Utanförskap

  1. Kan förstå dig helt, men kan bara säga, att man blir rätt tänkande när man vet de som önskar de kunde springa men har rullstol som problem. Det är dessa erfarenheter av jobb som fått mig att inse hur bra man har det.Kommer snart igång för din del, ge tid bara!

  2. Hej, Tack för en härlig blogg! Har nu i sommar blivit ivrig på att springa och orkar flåsa rundor på ca 7km. Jag har hitills klarat mej med ett par löpteikåer:D men skulle uppskatta ett inlägg om hur man ska klä sej vid olika temperaturer typ allt från +20 till -20. önskar att du får ordning på magen!

  3. Så är det – helt klart! Ibland förlorar man perspektiv! Tack för att du påminde mig! Det behövs! Plötsligt inser jag att mina problem är rätt så små!Kan ändå inte låta bli att tillägga att min största motgång är lika stor för mig som någon annans största motgång är för den… Förstår du min tankegång? Allt är så otroligt subjektivt i och med att det är frågan om känslor – ingen absolut sanning!Men som sagt – du har helt rätt!! Jag ska skärpa mig och tänka på att det är frågan om dagar… veckor för mig… en kort tid i ett långt liv! Ibland behöver man höra just sådant här för att kunna blicka framåt på riktigt och få lite perspektiv! Tack!

  4. Jodå, det blir säkerligen bra. Men ta den tid du/kroppen behöver för att bli bra. Det är det viktiga! Och även om känslan är ologisk, förstår jag den. Jag hade nog också varit avundsjuk.. :-PKram på dig!

  5. Häftigt med elitgruppen! Men jag känner också igen det du beskriver om att se löpare överallt. Så r det alltid när man själv inte får springa!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: