Ett mentalt och fysiskt tungt lopp

Det gick som det gick men jag är ändå nöjd
Jag var orutinerad, oförberedd och så anti-taggad man bara kan bli. Värst av allt – jag hade på förhand tänkt att jag inte klarar av att springa. Väggen som alla pratar om då det gäller halv- och helmaraton kom första gången någonsin emot mig idag. Orsak: jag själv!

Blev varm inombords då jag hörde hur familjen ropade heja mamma! Familjen är inte så ofta och hejar – men då de är det känns det bra! Jag kämpar lite mer helt enkelt! 
Sprang iklädd blus och tights från Röhnisch, strumpor från Gococo och mina underbara Nike free skor
Vid uppvärmningen stötte jag på piggelinen Emilia (som jag sprang Länsiväylä med) och jag bestämde mig direkt för att springa i släptåg. Emilia hade samma måltid som jag – att springa under 1:40. Plötsligt hör jag ett hej och då är det Malin som står bredvid mig. Träffar på några fler bekanta och känner att humöret stiger.
Den första 5 km gick lätt, därefter kände jag att knäet stramade. Vid 12 km kändes det som knivhugg samtidigt som baklåren stramade. I takt med att mina tankar började snurra om att ge upp kände jag hur orken rann ur mig. Var tvungen att stanna en snabbis för att stretcha. Funderade allt mer på att ge upp. Samtidigt var jag osäker på var jag befann mig så jag sprang vidare. Insåg att Emilias chockrosa ryggtavla inte längre fanns inom synhåll och ville helst av allt avbryta… I det här skedet bestämde jag mig: jag ger inte upp! Jag fortsätter! Mitt knä kändes inte omöjligt! Samtidigt känns det som att jag inte har ork kvar. Tankar om att jag inte klarar att springa tar över… orkar inte…
Fortsätter! Betar av kilometer efter kilometer. Tänker att jag bara har 1/3 del kvar – känns lättare än att tänka att man har 14 km bakom sig och 7 km framför sig. Plötsligt är det bara 1/4 kvar. Sedan bara några kilometer kvar och då kan man ju inte avbryta. Bestämmer mig för att jag går om inte annat – för i mål ska jag! Försöker öka farten, men det känns som att mina ben inte riktigt vill lyda mig. Då jag springer in på Olympiastadion får jag en energiboost och börjar spurta. Inser att jag hade kunnat ge mer. Trodde jag inte skulle orka och höll tillbaka. Då jag springer över mållinjen kollar jag klockan… 1:40:42… 
Kom inte under mitt mål – men det känns som att eftersom jag landade på 1:40 så är det ok! Inte bra-bra, men bra 🙂
Träffar på bästa familjen efteråt och tiden känns inte längre väsentlig! De är imponerade över min medalj och M säger att han är stolt över mig. Plötsligt känner jag att jag är stolt över mig själv!
Dagens fall: vid start var det tjurrusning – folk sprang på varandra och armbågarna användes flitigt!
Dagens bästa: Jenny sprang i mål på en fin fjärde plats i damklassen – wow säger jag och drar vågen!
Dagens miss: sprang förbi en tjej som tappade skon mitt i springet… 
Dagens otäcka: då jag skulle möta upp familjen gick jag förbi en kille som fallit ihop. Han låg utslagen, ansiktet var grått!
Dagens värsta: Åt frukost men inget efter det. En timme efter målgång var jag hungrig som en varg och humöret vände på 2 sekunder. Slafsade i mig några pizzabitar och jag var igen en snäll mama och fru!
 
Precis efter att jag kommit i mål

Siffror:
Medeltempo: 4:46min/km
Snabbaste km: 4:31 (var snabbast i början och mot slutet)
Långsammaste km: 5:30 (stannade just då och stretchade, och utgående från detta gav jag mig själv kanske 45 sek till stretch, men följande km låg också på 5:07… så visst påverkades min löpning av denna mentala och kroppsliga dipp) EDIT: 45 sek var kanske i verkligheten 25 sek. Klockade inte!
Medelpuls: 185 slag/min
Max.puls: 194 slag/min
Just nu haltar jag. Fick ett blåmärke. Är ändå inte rädd, osäker eller besviken. Har inbokat ett till besök till osteopaten, körde het/kall dusch, har haft is på det onda, kommer att få ny tejpning… Ska bli fit for fight igen – snart! Ångrar ingenting! Tyvärr har jag tappat rösten… är hes och hostar… Vill inte ha förkylning nu! Vill aldrig ha förkylning!

26 Replies to “Ett mentalt och fysiskt tungt lopp”

  1. Shit du är snabb. Mitt extemporespring blev inte helt okej. Jag lyckades få håll vid 11km och blev aldrig av det. Men kom ändå i mål på 2:02:39. Helt okej utan förberedelser. Men helt på riktigt, du är ju helt kakkasnabb.

  2. Jo det där med håll… hade smått känn jag också… men blev av med det då jag tog djupa, långsamma andetag! Men fan – det är störande… man får inte riktigt upp farten då man har håll! Nå men se det som så att du fick bra fart på din långlänk! 🙂 Det är verkligen inte fy skam att springa 21km på 2 timmar utan förberedelser. Kom ihåg det! 🙂

  3. Jo men hade ju som mål att komma i mål på under 1:40… så visst hade det varit jackpott om jag sprungit på 1:39:59 🙂 Om jag bara sprungit 2 sekunder snabbare varje kilometer… Eller låtit bli att stretcha 🙂 Eller börjat spurten lite tidigare… eller använt armarna i sista uppförsbacken… 🙂 Kan fortsätta hur länge som helst 🙂

  4. Vilken fin tid! Grattis! Ett riktigt fint formbesked.Stackarn som tappade skon – var med om det på stockholm marathon, typ 2009. Någon steg mig på hälen på andra varvet på västerbron och skon med chippet åkte av. Som tur fick jag den på igen på några sekunder 🙂

  5. Tack 🙂 och så vill jag ännu tillägga att din tid, med tanke på att du anser att loppet var tungt och gick trögt, ju faktiskt var HELT HUIPPU!

  6. Du är otrolig – vilken fin tid! Läste ett bra inlägg idag om hur vi fokuserar så mycket på prestationen och jämförelsen att vi missar hela känslan och allt som föregått loppet. Jag tycker du ska strunta i sekunderna, tänka på att du faktiskt, på riktigt, är skadad – att du har tränat massor men upplevt flera olika skadeperioder – och ÄNDÅ slår du rekord. Då är det väl faktiskt inte tiden, utan det faktum att kroppen är stark och svarar bra, trots dina tvivel och hjärnspöken.Jag vet ju att jag inte får en bra tid nästa vecka på Varvet, men jag jobbar massor på att se det positivt ändå. Alla tävlingar ger erfarenhet och den här sägs vara superkul. Jag måste ju tänka så, annars blir jag knäckt – och då har jag ju åkt dit helt i onödan. stort grattis till en fantastisk prestation, skit i tiden, var NÖJD!!!!!

  7. Du sprang fint, och du ska vara jätte nöjd efter alla motgångar! Tack för tippset med immodium, jag klarade mig utan några magbesvär för första gången 🙂

  8. Tack Anna… så är det! Du har helt rätt! Har själv reflekterat över detta med prestationer redan i vinter då allt kändes skit efter att jag skidat BotniaVasan och förlorat asmycket tid. Det där med prestation har blivit rätt så tufft. Är för tuff mot mig själv! Då jag tränar älskar jag det! Roligast är nästan de där långlänkarna med någon kompis som man kör i bekvämlighetsfart. Då man springer för att man tycker att det är skönt – inte för att bli bättre. Jag gillar såklart också att varva med grymma pas som ger muskelvärk… men bäst av allt – det är nog det där skojiga springet… utan krav! Jag tror bestämt att jag måste börja lägga fokus bort från tidsmål till att bara springa lopp! I alla fall en stund! Eller så måste jag helt enkelt bli snällare med mig själv och sänka ribban 🙂

  9. Tack Carin! Jo… med tanke på våren som gått (magen, flunssa, löparknä, flunssa, löparknä) och besvären som har avlöst varandra och träningen som hela tiden hasat efter… så känns det faktiskt som att det rätt så bra i alla fall!

  10. Kiva Jenny!!! Jo och nu finns det immodium som också motverkar ont i magen! Jag är nöjd jo… men du vet… det finns alltid den där tanken om att IFALL jag tränat ordentligt… 🙂 Men visst jag är nöjd!

  11. Bra jobbat! Det är ju en kanontid 🙂 Hade som mål att springa under 1:40 på Gbg-varvet förra året, och missade med 30 sek.. Men var ändå jättenöjd! Det ska du me va 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s