Tidsbrist och måsten

Under den senaste veckan har jag åter igen påmints om hur ensamstående föräldrars vardag måste se ut. Det känns som att det jämt är en kamp mot klockan. Tiden vill inte räcka till och det finns minst hundra saker som väntar att bli gjorda på to do listan.

  • Man vill göra väl ifrån sig på jobbet: alltså vill man vara först på plats och gå hem först då dagens jobb är gjort. (check)
  • Man vill också spendera så mycket tid som möjligt med barnen , alltså vill man vara i tid och hämta på dagis (Gud förbjude om man är bland de sista som rusar in på gården med andan i halsen)
  • Man vill bjuda på god, näringsriktig mat och helst ska den vara gjord från scratch (gröt och kokta ägg är väl bra?).
  • Man vill hitta på kul program till kvällen, alltså ska det pysslas och bakas. Helst något nytt och spännande. (baka bullar i muffinsformar var nytt)
  • Man vill hålla huset rent och fint, alltså ska det städas och tvättas. (check)
  • Man vill bjuda på nyttiga mellanmål och snacks, alltså behöver man gå till butiken för att köpa fräscha frukter och grönsaker. (brunfläckiga bananer… räknas de?)
  • Man vill själv röra på sig, andas ut en stund och… Nej stop! Det finns ingen egen tid! Eller jo nu ljuger jag… visst finns det egentid… precis efter midnatt då disken är undanplockad, byket upphängt osv.
Bild lånad från http://jabberworks.livejournal.com/240503.html

Jag lyfter på hatten åt alla ensamstående föräldrar som lyckas sköta vardagsrumban och ordna egentid. Eller det kanske inte existerar något sådant? Själv sitter jag vid datorn kl. 01 på natten för att det är först nu jag har fixat undan alla måsten för idag. Äntligen blev det några minuter över för bloggen. 
Dagens motion = 0! Hade jag velat röra på mig? Jajjamensan – ingen tvekan! Hade helst cyklat till och från jobbet, men det är omöjligt då jag ska lämna och hämta på dagis och samtidigt befinna mig 8 timmar på kontoret. 
Tycker jag synd om mig själv? Kanske lite… Samtidigt vet jag att jag är lyckligt lottad som fick köra ett eget skidpass på fredag kväll och ett långpass löpning på söndag medan mamma och svärföräldrarna umgicks med barnen. Så helt missbytt är jag då inte 🙂 Och jag vet att det lättar. Då den förbaskade snön smälter kan Amanda cykla medan jag springer och har Viktor i vagnen. 
Och så har nedräkningen äntligen kör igång på allvar… nu är det bara 4 dagar kvar! Sedan kommer räddaren i nöden hem igen från ett 11 dagar långt träningsläger från långtbortistan! Jag kommer att jubla… jag kommer att hurra! Jag kommer såååå inte att föra ut soporna och komposten… på riktigt, riktigt länge!

5 thoughts on “Tidsbrist och måsten

  1. Jag har bara Liam så för mig blir det mycket spring med vagn om jag ska springa dagstid alltså och jag tycker inte det känns som lika bra träning så men bättre än inget kanske ändå. Jag har annars möjlighet att träna då Peter kommer hem från jobb på kvällen men då är det ju också som du sa städning, leka, natta och sånt som gäller. Dygnet har helt enkelt inte tillräckligt många timmar!

  2. Där träffade du verkligen huvudet på spiken. Jag förstår verkligen inte hur ensamstående föräldrar klarar av det utan någon hjälp. Planering, planering och planering är a och o, och sedan måste man acceptera att man inte kan hinna med allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: