Rädsla att misslyckas

Inser att jag just nu är oerhört rädd för att misslyckas. Tänk om jag inte kan och tänk om jag inte vågar.

Det är skrämmande då man märker att rädslan att förlora växer. Är tvungen att andas djupt och se till att rädslan att förlora, inte blir större än hungern att vinna.

Mitt tidsmål för imorgon har varit att springa halvmaran under 1:40. Löparknäet och förra veckans förkylning spökar ändå i bakgrunden. Märker att jag åt alla omkring mig förklarar orsak till att jag inte kommer att klara mitt tidsmål innan jag ens sprungit. Jag har en back-up plan som förklarar mitt misslyckande. Hur ledsamt är inte det här?

Jag låtsas som att jag inte skulle ge allt, fast jag vet att jag kommer att ge 110% då startskottet går. Samtidigt är jag rädd för att förlora… Tänk om jag kommer i mål långt senare än jag tänkt… Bäst att alltså på förhand låtsas som att jag inte ens försöker… För då är det ju bara positivt om jag ens är i närheten av det mål jag ställt mig själv…

Nu får jag ta tag i det här och fokusera på att vinna över mig själv! Jag måste tänka som en vinnare och jag måste våga satsa. Jag inser plötsligt att min vinnarskalle och min dumdristighet gett vika… Jag vill få tillbaka detta – nu – på en gång!

Dagens tejpning! Den långa tejpningen som går längs låret har som uppgift att fungera som avslappnande. Den korta som går vågrätt under knäskålen ska stöda. 

17 thoughts on “Rädsla att misslyckas”

  1. Jag känner igen det där, fast från min nivå då. Det är som att det är bättre att inte berätta om sitt mål, för tänk om man inte klarar det, då vet ju alla att man har misslyckats … Någon sa att vi har blivit så rädda för att våga lyckas att vi sätter krokben för oss själva – och att misslyckas har blivit något jättestort och hemskt. Jag vet ju redan att jag kommer att springa skitlångsamt nästa helg, har inte tränat direkt något de senaste tre veckorna utan bara haft ont – och ändå är jag nojjig för att jag kommer så långt från tiden jag sprang i Prag. Som att det skulle spela nån roll, då var jag ju frisk och hel. Nu är jag skadad. Vi borde sluta tänka så mycket och bara våga köra på, så blir det som den dagen tycker att det ska bli. Alla dagar bär på olika förutsättningar.Du kommer att springa bra imorron, men gör det inte på bekostnad av ditt knä. Du har ett större mål framför dig. Bryt om det börjar göra ont. Lova det.Lycka till, kanske vi ses där!

  2. Åh vad jag känner igen mig i din text. Skulle vara skönt att kunna släppa alla 'tänk om' tankar och bara köra och tro på sig själv till 100%. Men övning ger färdighet :) Stort lycka till imorgon! Jag är övertygad om att det kommer att gå bra!

  3. Ja, det är tragiskt. Men jag ska inte kasta sten i glashus. Jag är likadan… VI är tragiska tillsammans. ;-)Hoppas det går bra! Kör hårt! Det vet jag att du gör. Men tänk på att det är ok att misslyckas, även om det inte känns så. (Jag vet ju det, men det tycks inte gå in i mitt eget huvud när jag väl står där). :-P

  4. Hoppas vi ses! Vore kul! Och ja – jag lovar – bryter så fort det börjar göra ont! Men kop kop ta i trä – hoppas det integ gör ont! Tack för de tänkvärda orden!

  5. Tack Heidi!! Jag ska tänka på dig och ditt lyckade lopp och hoppas att det ger mig kraft att imorgon ta mig i mål på en skaplig tid – utan ont! Tack också för att du avslöjade att du kände igen dig – ibland känns det som att jag är ensam med dessa knäppa tankar :) Jag menar jag är ju för fasiken 30+ och strävar inte efter att bli bäst i världen :) Det ska ju vara kul – bara kul!

  6. Haha… bra att du erkände – tänkte redan att vad f-n… är jag ensam? :) Är gärna tragisk med dig :) Tack för ditt lycka till – tar all energi till mig och ska kämpa och ge allt imorgon! Lovar det!

  7. Sällar mig till skaran som erkänner rädslan, jag är livrädd att inte klara 4 h i Prag, eller ve och fasa, komma helt sjukt långt från det målet. Känns som man borde sätta till en halvtimme på eget tidsmål då man säger till folk vad målet är, bara för att man inte ska behöva var den där som inte lyckades.

  8. Ja men Anna jag är övertygad om att du klarar 4 timmar. Inget snack om den saken! Men hur har det blivit såhär? Att man tävling blivit allvar och att man är rädd för att misslyckas? Det är ju egentligen ingen som dömmer en!

  9. Jag är precis likadan. Jag är alltid rädd för att misslyckas. Tänker att mina prestationer definierar mig som person: om jag misslyckas i ett lopp är jag en misslyckad person. Ja, precis så knäpp är jag. Det gör ju det extra tungt och det gör också att jag inte riktigt gläds när jag når mina mål, utan jag blir istället mest bara lättad. Det finns en låt med väldigt bra text om just det här: Learn to love the fall med Michael Paynter feat. The Veronicas. Hela texten är som sagt awesome, men speciellt raden "the only fear is fear of failing" stämmer så bra in på mig…Men du, det går säkert hur bra om helst imorgon och om det inte går riktigt så bra som du vill, så är du inte en förlorare för det!

  10. Stort lycka till! Med positivt tänkande och tävingsadrenalin kommer man långt! Men jag hoppas såklart att du slipper få ondare i knät. Kör hårt, du kan!

  11. Vet du – då du skriver det så låter det så vettigt! Så där är jag också – men egentligen känner jag ibland att jag är en misslyckad person innan jag ens försökt prestera. Hur f-n har det blivit såhär? Jag som tidigare kört på och bara trott på mig själv. Plötsligt är inget längre självklart! Troligtvis beror det på att jag närmar mitt "bästa möjliga"… Samma i arbetslivet. Har vetat vad jag kan och att jag kan… plötsligt känner jag mig osäker… Fasiken! Måste skärpa mig!! :)För mig är du Johanna en tuff person men otroligt drive! Stark – häftig – en evighetsmaskin!! Och faktsikt en tuff förebild! Då jag tänker att jag vill springa långt tänker jag på dig!

  12. Jag kan åtminstone försöka trösta dig med att det blir lättare då man blir äldre! Då bryr man sig inte längre (åtminstone inte lika mycket) om vad andra tänker :)Håller tummarna för både dig och ditt knä idag!Just do it!

  13. Tack för de orden! Det är sådana ord jag försöker komma ihåg när det känns tyngst. Kör hårt idag nu, men var klok också; pusha inte för hårt om knät börjar göra ont. Du ska ju springa länge ännu! :)

  14. Jag är säker på att du är kapabel att springa under 1.40 om ditt knä håller, och de yttre omständigheterna är ok. Men visst sätter det press på en när man offentligt meddelat sina tidsmål. Själv är jag också tvärsäker på att mitt mål spricker, men ska försöka njuta av upplevelsen så mycket jag kan.

  15. Hoppas verkligen att det lättar med åren… men samtidigt känner jag också att jag är minst lika rädd för att misslyckas inför mig själv. Rädd för att drömmar går i kras. Rädd för att inse sina begränsningar. Så länge man uppnår sina mål vågar man drömma och ställa ribban högre.

  16. Tidsmål ställer press, vilket motiverar till att träna. Men att ställa för höga mål gör att vägen dit är rolig, men själva prestationen kan bli en pina istället för en njutning. Jag tror mig klara av 1:40. Men samtidigt är det så knappt att jag är osäker. Kan lika gärna bli 1:50 eller strax under 2:00…Och om man ser objektivt på saken så kvittar ju faktiskt tiden! Huvudsaken är att jag njuter av träningen – för det är trots allt över 98% av min tid som går till träning, mendan 2% går till motions-tävlandet :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s