Tankar om löpning efter förlossning

Jag läste först om detta på Lofsans blogg, men hon i sin tur skrev inlägget i och med att Olga skrivit att man inte ska springa tidigare än 6mån. efter förlossning.


Eftersom jag kom igång med min träning först efter att jag fött andra barnet och eftersom jag innan dess hade haft ett träningsuppehåll på nästan 15år kan jag inte låta bli att kommentera.


Träningsexperten Olga som bl.a.a figurerar på tv just nu i Biggest Looser Sverige skriver såhär:


Du ska inte springa om du:

1. födde för 1 v sedan eller 3…, eller nej! Allt under minst 6 månader går bort. Detta är så otroligt provocerande, hur kan man ens tro att allt är som vanligt igen? Är det kul att stå där med underlivet hängandes utanför mellan benen?2. 6 månader gått men din bål är out of control och även resten av kroppen3. om du ammar + punkt 2 på det4. om du vill gå ner i vikt. När du springer så hamnar du i ”fel” pulszon, du tränar mer ditt flås än annat . Bra i sig menvad är målet?  Jo, gå ner. Springer du mycket så blir kroppen stressad  (hello kortisol!) och kommer hålla i alla kilos. För att fettförbränna -som är fortfarande målet- så måste du antingen hamna vid 65% av din maxpuls eller tokintervalla där pulsen hamnar på runt 85% under viss tid , eller både och.5.om du känner av dina gamla joggrelaterade skador av och till men envisas ändå att springa:  knäna, fötter, höfter, ryggen.


Jag själv sprang min första runda då Viktor var ca 4månader. Den första rundan blev i misstag en länk på 10km. Efteråt kändes det fantastiskt bra så jag fortsatt. Då han var 8månader sprang jag mitt första maraton på tiden 4:15. Då jag kom i mål grät jag några lyckotårar, drack ett glas varm saft och sedan tog jag Viktor i famnen och gick in i omklädningsrummet för att amma honom. 

Målgång efter det första maraton-loppet! Jag hade för små skor, några extra kilogram i bagaget, lite sämre kondition och lite mindre muskelstyrka, men jag var så lycklig att jag grät! 


Jag började springa för att det var en chans för mig att komma bort och få lite egentid. Efteråt insåg jag också att jag blev en gladare människa och en piggare mamma och fru då jag rörde på mig. Att lägga en gräns på 2 månader eller 6 månader känns fel! Träningsexperter och vanliga dödliga borde kunna låta bli att ge sådana direkta besked. Varje mamma och kvinna är olika. Vissa har en bättre bäckenbottens muskulatur än andra. Vissa har bättre grundkondition än andra. Vi är alla födda med olika förutsättningar och därför tycker jag att var och en ska fatta dessa beslut utgående ifrån sin egen kropp.

Jag tycker absolut inte man ska springa om A. man inte vill eller B. om man känner att kroppen inte tål den påfrestning som löpningen utgör. Men att komma med fingervisningar till de som vill röra på sig känns onödigt! Man behöver inte läsa många kommentarer inne på dessa bloggar för att inse att så är fallet. Kan inte låta bli att förundras över alla påhopp, fingervisningar och ”jag vet bättre än du” kommentarer som det finns ute i bloggvärlden. Måste man kommentera allt?  

20 thoughts on “Tankar om löpning efter förlossning”

  1. Du har så rätt. Huvudsaken är väl att min lyssnar på SIN EGEN kropp! Jag började springa när yngsta sonen var ca 3,5 månad. Funkade alldeles utmärkt. Inget underliv som dinglar här inte… ;-)

  2. Att berätta precis hur det är är bara dumt, samtidigt kan det vara bra med rekommendationer, då slipper man bli stressad om det inte fungerar efter tre månader. Det kan ju vara oerhört frustrerande i sig! Att uppmana till att sjynda långsamt känne r jag inte är fel, men självklart bör man nog göra det med lite mer ödmjukhet,så som Lofsan formulerade sig. Jag är inte i närheten så stark att jag kan springa nu, med bebis på snart tre månader, och det tär väldigt mycket. Att någon säger "låt bli i tre månader till" är väldigt skönt för mig att höra då.

  3. Sant åter igen! Det är nog viktigt att lyssna till sin egen kropp och eget orkande! Om man känner sig redo så är det bara att tuta och köra, men känns det obekvämt ska man låta bli! Man ska ju inte tvinga sig ut för att sedan uppleva obehag! Det ska kännas bra efteråt!

  4. Kunde inte sagt det bättre själv! Helt rätt och man måste komma ihåg att alla är olika. Jag har alltid sprungit och tränade på nästan som vanligt(ej löpning men mycket annat)under hela båda mina två graviditeter. Med min minsting Oliver så började jag småjogga redan efter ett par månader…..inga problem alls! Som sagt alla är olika! Sunt förnuft och att lyssna på kroppen är min melodi! Som sagt bra skrivet!

  5. Kan bara hålla med, har två barn och två helt olika förlossningar. Efter första kunde jag inte ens gå på en månad efter förlossningen ( och då har jag alltid tränat) efter andra kunde jag gå direkt och springa efter ett par månader. Så lyssna på kroppen är väl det bästa!

  6. Instämmer och speciellt "Livaskraft" sade det jag tänkte på. Två barn här också och totalt olika förlossningar. Efter dottern tog det nåt år innan jag kunde röra mig normalt och med sonen började jag gå långa promenader genast och hade sprungit min första 10:a före sonen blev 6 veckor. Sen fick vi tyvärr alla RS- viruset och var totalt däckade hela våren… Men efter just sonen, andra förlossningen, hade jag inga problem men var ändå osäker pga att alla sa "inte före 3 månader iaf".Jag tycker det ändå är bra att det finns riktlinjer för de som är osäkra, men jag tycker att de som känner ig säkra på sin kropp gör som man själv tycker. Men tycker ingen behöver kritisera nån för att göra som man själv tycker är bäst.

  7. Jag började springa när Liam var 1mån,sakta men säkert, och sprang halvmaraton när han var 5mån. Slutet sprang jag snabbare för att hinna i mål och amma. Jag har inte fått något fel, tvärtom mår jag mycket bättre än före jag blev gravid då jag inte tränade lika aktivt. Jag tycker att man ska göra som det känns bra i kroppen och inte lyssna på vad andra säger eftersom allas kroppar reagerar olika under en graviditet och förlossning. Om det inte känns bra att springa ska man inte göra det heller.Jag känner mig nu stark och lycklig, och mycket har att göra med springningen! Jag älskar att springa!

  8. Det är väl mest det här med kritiken och spydiga kommentarer som stör mig mest! Jag påpekar inte ifall någon låter bli att röra på sig – då behöver man väl inte heller kommentera ifall man rör på sig! Inte sant?! :) Ha en skön kväll Jessica

  9. Du har helt rätt i det du skriver! För min del var det dock tvärtom: jag kunde inte springa ens efter 6 månader. Och blotta tanken på ett maraton medan jag ammade fick mig att dra på mungiporna; så skrattretande var tanken! Mina boobs hade sagt upp kontraktet efter sissådär 7 km, tror jag (gick från b till g under grav och amning). Ännu också känner jag i höfterna och bäckenet om jag gör felaktiga rörelser och nu är E snart 19 månader. Men båda våra barn var stora ( över 4 kg) och föddes ganska tätt så jag Tror det inverkar. Men tycker alltså absolut du har helt rätt i att var och en ska lyssna till sin egen kropp!

  10. I princip nej. Jag la av med längdskidåkning då jag var 16år. Efter det rörde jag inte skidorna på… 15 år. Jag räknar inte promenader till träning… Och kanske jag sprang något lite då jag var runt 20 och led av ätstörningar. Men i princip sysslade jag inte med något som man kan kalla träning! Med träning menar jag att man regelbundet rör på sig för att må bra! Däremot gick jag… gick överallt! Alltid!Om jag rörde på mig gjorde jag det för att gå ner i vikt! Eller banta om man vill kalla det för det! Idag rör jag på mig för att jag orkar mer! Jag vill vara stark! Jag vill vara pigg! Jag vill vara tuff! Och framförallt vill jag vara en god förebild för mina barn! Men visst – det är kanske dumt att säga att jag inte tränade något alls… för visst gick jag ju… och ibland cyklade jag till skolan… och ibland simmade jag (ganska sällan visade jag mig i baddräkt)… och någon gång åkte vi slalom… och ibland gick jag på gym… men sa upp kortet efter en vecka typ…Men i M:s ögon tränade jag inget alls! Då jag började springa efter att jag fött Viktor räknade han veckorna och dagarna till att jag skulle ge upp och sluta – eftersom jag aldrig fullföljt något! Men så sa jag att jag skulle springa maraton och han skakade å huvudet! Trodde nog inte att jag skulle klara av det! Sedan sa jag att jag skulle springa maraton på under 4timmar. Då var han tyst och då jag kom i mål sa han att han visste att jag skulle klara det! Nu är han min främsta supporter :)

  11. Mia – precis så är det! Så olika! Och om kroppen säger stop ska man lyssna på det och inte tvinga fram något som man inte måste! Motion ska vara något positivt! Inte en pina. Det ska inte göra ont och det ska inte göra illa!En annan granne till mig fick förslitningsfraktur i sitt bäcken efter ett maraton och gick med kryckor i ett halvt år. Så det lönar sig inte att leka med sin kropp!

  12. Oj, ja blir så sur då ja läser sånt där! Vi är alla så olika, och alla förlossningar är så olika. Det man gjort tidigare spelar också så stor roll. Det viktigaste är ju att få bäckenbotten musklerna i skick. Om man är expert borde man förstå att man inte kan ge rekomendationer som ska gälla för alla! Med den första i magen sluta ja springa 2 veckor före förlossningen. Då bebisen hade kommit frågade ja barnmorskan när ja får springa igen, hon skrattade och svarade att inte i allafall på 6 veckor, tidigast efter eftergranskningen. Men jag orkade bara vänta 4 veckor. Med den andra förstod jag att inte fråga något och började ja springa efter 3 veckor, och med den tredje årkade jag bara vänta 2 veckor. Jag skulle ha haft lust att springa hem från sjukhuset :)

  13. Men du är ju också en rauta-nainen :) Det är helt fast i den egna fysiken tror jag! Om man är van med träning och tävlat som ung så tror jag kroppens celler "minns". Dvs. kroppen har en förmåga att snabbare repa sig och komma i form igen! OBS! Detta är bara tankar och åsikter! Ingenting som är baserat på undersökningar! :)

  14. Kan inget annat än att hålla med jag med.Bakgrund innan, upplägg mm är viktigt. Lyssna på kroppen likaså. Väntar mitt tredje barn och längtar efter att få springa igen! Har gjort en plan med upptrappning mm. Säger kroppen ifrån, ja då får jag hitta något annat. För som du skriver, det gör mig till en gladare mamma och sambo och jag njuter till fullo!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s